Nästa kväll fortsatte han.
Vi möttes varje fest, vilken fest det än var. Hon verkade helt tillfreds med det. Jag ville ha mer. Jag ville ha det som min mor och far hade det. Leva samman med henne. Se hennes mage växa och ta emot barnen som kom. Leka med dem. Arbeta med henne. Hon bara skrattade när jag talade med henne om sådant. Det fanns inte i hennes värld. Och jag fann mig i det. Stannade allt längre i männens läger. Snart var det sommar igen. Och höst. En dag nåddes vi av rykten om en kommande räd mot kvinnobyn. Man skulle inte längre tolerera dessa kvinnor. De skulle tas tillfånga för att ges till män som saknade kvinnor eller dödas. Jag blev förskräckt. Männen skrattade och sa att sådant har vi hört förr. Det hade till och med gjorts försök, men kvinnorna var starka och bra på att försvara sig. Den natten gick jag till kvinnornas by. Jag ville bara komma henne närmare. Tänkte inte gå in i byn. Hon mötte mig på halva vägen. Jag kände det som ett bevis på att vi hade ett djupare band än någon annan. På någon nivå hade hon vetat att jag var på väg. Vi älskade och pratade tills vi hörde rop och skrik från männens läger. Allt var stucket i brand. Trots att vi sprang hann vi inte fram för att kunna göra något. Främmande män stod runt lägret och dödade de som försökte fly. Förskräckta rusade vi tillbaka till kvinnornas by, men det var försent. Ännu fler män hade gått in i den och dödade de som gjorde motstånd. De flesta låg i sina sängar och hade hunnit somna. De som inte gjorde motstånd tillfångatogs. Vilket säkert var ett värre öde än döden för en fri kvinna. Vi gömde oss. Hon ville rusa fram och slåss, men jag hindrade henne. Rätt eller fel? Det kommer jag aldrig att få veta. Hon hade dött redan då om jag släppt iväg henne. Men jag kunde känna att hon aldrig upplevt förut att någon hindrat henne. Speciellt inte en man. Jag hade inkräktat på hennes frihet. Jag höll henne hårt för att hindra henne. Så länge männen var kvar höll jag henne så. Hon var som ett djur, galen av stridslust. Denna vackra, vackra kvinna ägde så mycket kraft!

Här bröts hans röst och hans berättelse blev mer knapphändig. Det var för smärtsamt. Men eftersom jag kände de fria kvinnornas liv behövde han inte berätta så mycket för att jag skulle förstå vad som hänt. Efter att ha letat efter överlevande, som inte fanns, eldade de upp vad som återstod. De gjorde en ritual för de  döda så gott det gick. Sedan började de vandra. Han hade förstått att hon inte kunde visa sig som hon var. Antingen fick hon spela man … eller hans kvinna och undergiven. Hon skulle aldrig kunna vara undergiven.

Min bild av henne växte fram. Hon var som ett av dessa vilda djur som man inte kan tämja. Det spelar ingen roll hur man försöker. Det vilda i henne var omöjligt att dölja. Hon skulle dö om hon hamnade i fångenskap. Inte som jag. Jag var en överlevare. Jag anpassade mig. På mitt sätt. Det fanns dom som inte skulle hålla med om det. Som skulle säga att jag inte anpassade mig. Men det var inte sant. Att leva som en man i så många år var att anpassa sig. Jag gav visserligen inte upp min frihet. Men jag gav upp min rätt att vara kvinna. Andra kvinnor gav upp sin frihet. De fortsatte att kalla sig kvinnor. I min gamla klan fanns alla sorter av människor. Det hade varit jag, Doris och Adamanthea. Adamanthea var den vilda av oss. Hon skulle ha kallats galen i den här nya, underliga världen. Henne hade man aldrig kunnat tämja. Hon skulle aldrig ha spelat någon roll för att dölja vem hon var.  Svårt att beskriva. Hon var okuvlig. Obändig. Och den friaste människa jag någonsin träffat. Kanske var hon den mest hänsynslösa av oss. Men inte av illvilja. Utan bara på grund av att hon värdesatte sin frihet så högt. Så uppfattade jag att min hjälpares kvinna var.