Alla inlägg den 24 januari 2008

Av Linda - 24 januari 2008 11:41

Långsamt började jag tala med henne. Försökte etablera en kontakt med henne. Försäkrade henne att vi kunde klara av det här. Att hennes liv skulle bli bra. Bara vi hjälptes åt. Hon bara tittade på mig. Jag berättade valda delar av min historia. Hur jag blivit våldtagen och kränkt för många år sedan och flytt för vad jag gjort med våldtäktsmannen. Hur jag älskat Joas bror, men fått slita banden för att inte orsaka honom besvär. Och hur jag hamnat här och funnit Laertes bror som också fått en plats i mitt hjärta. Jag, som inte trodde att jag hade ett hjärta kvar. Och hur jag aldrig någonsin velat ge upp min frihet för att anpassa mig till ett samhälle som förvägrade mig mitt fria liv som kvinna. Och det borde ingen kvinna göra.

Jag var inte genomtänkt, men en diffus tanke om att bo kvar och fortsätta spelet skvalpade omkring i mitt bakhuvud. Om jag var man, kunde inte jag ta Ina till hustru? Barnet kunde vara hennes. Ingen skulle tycka att det var underligt om jag tagit Ina till min säng medan jag bott hos Joas. Det skulle lösa allt.

I mitt långa tal till Ina nämnde jag inte barnet. Men möjligheten att ta henne till hustru nämnde jag. Det var kanske där jag gick för långt. Jag vet inte. Hon sa inte mycket. Det var inte mer jag kunde göra. Hon fick vara för sig själv en stund. Jag ville att hon skulle tänka. Att hon skulle förstå. Till slut fick hon gå. Joas var kvar i min säng. Helt slut la jag mig i hans. Och somnade. Jag vaknade av att en massa människor stod runt mig, alla upprörda och fyllda av vrede. Vad hade hänt? Jag förstod ingenting. De anklagade mig för att ha dödat Joas. De anklagade mig för att vara en häxa. För att vara onaturlig. För att ha fört hela byn bakom ljuset. Och jag hade inget att säga till mitt försvar. De visste. De visste att jag var kvinna. Ina hade gått raka vägen till byrådet och berättat allt. Hon tog sin hämnd. Hon hade berättat om mannen jag dödade för så många år sedan. Hon fick det att se ut som om jag skrattat åt männen som blivit mina vänner genom åren. Hon påstod att jag förhäxat Joas och fört honom bakom ljuset.

Ingen visste att jag bar ett barn inom mig. Och jag sa inget. Varför skulle jag? Hade det blivit annorlunda? Jag trodde inte det. Nu, tänkte jag. Nu är det äntligen över. Jag orkade inte kämpa längre. De grävde en grund grop i sanden strax utanför byn. Där band de fast mig. De slet av mig mina kläder. De band mig med armarna ut från min kropp och benen isär. Solen vandrade över himmelen och gick ner. Det blev kallt. Det hade varit brännhett. Nu var det kallt. Jag tänkte inte längre. Överlevnadsinstinkten hade försvunnit. Jag visste inte vad de skulle göra med mig. Men jag förstod att jag inte skulle överleva. Inte den här gången.

Nästa dag kom det tidigt människor för att titta på mig. Det var mest kvinnor. De smädade mig. De kallade mig missfoster och sjuklig. De kallade mig kall och okänslig. Att som kvinna ha levt som en man var i deras ögon … mot naturens lagar. Jag undrade hur det kunnat gå så långt. Hur hade Gudinnan kunnat tillåta att vi glömde vår naturliga bördsrätt som fria kvinnor? Hur hade vi kvinnor kunnat glömma vårt uppdrag att sprida Gudinnans lagar? Hur kunde kvinnor förneka sig själva så fullständigt? Och solen steg alltmer. Det var långt kvar tills den skulle vara som starkast. Kvinnorna drog sig tillbaka. Men en av dem gav mig en insikt om vad som väntade. – Du ska inte tro att du slipper ditt straff, din vidriga slinka! skrek hon. Våra män kommer att beskydda oss och du kommer att stenas till döds!



Copyright © 2008
Ovido - Quiz & Flashcards