Jag erkänner att jag glömde bort Ina. Jag borde ha sett henne, jag borde ha haft medlidande med henne. Men det var oerhört praktiskt med någon som gjorde det där som bara tog tid. Hennes mat var god och hon höll hemmet rent. Visserligen var hon butter och blängde snett på mig. Men jag förstår nu att jag ringaktade henne och att det hon gjorde därför inte betydde något för mig. Kanske hände det en och annan gång att hon sov i Joas säng när jag var ute på resor. Det betydde ingenting för mig. Det betydde heller ingenting för Joas. Men kanske betydde det något för Ina.

Dagar blev till månader. Månader till år. Att leva ett dubbelliv kräver en del. Ibland kände jag mig som två människor. Ena stunden satt jag bland byns män och spelade tärning. Skrattade med dem och talade om kvinnor. Nästa låg jag med Joas i månskenet. Affärerna skötte vi på dagen som två män, fullkomligt jämspelta. Mitt ord vägde lika tungt som hans. På natten var vi man och kvinna, fullkomligt jämspelta. Min kropp var lika betydelsefull som hans. I mitt inre växte en trygghet fram. Jag började få bilder som innehöll barn när jag tittade på framtiden. Joas som lycklig pappa. Joas som stolt far. En son som satt på en häst för första gången. En dotter som red in en kamel. Joas följde med i mina inre bilder och njöt av dem. Tänk om … Månarnas tideräkning i min kropp rullade på.

En dag föreslog jag Joas att han skulle träffa en kvinna. För att gifta sig. Han förstod ingenting. Jag vidareutvecklade. Alex skulle åka iväg, som vanligt. Någonstans blir han överfallen och dödad. Men han har lämnat ett meddelande till en släkting där det finns en förfrågan om en kvinna att gifta bort till en lemlästad, men fullt kapabel man. Tillbaka kommer Alexandra, en något överårig kvinna, glad att någon vill ha henne. Och det skulle vara jag. Då skulle jag kunna leva som kvinna hela tiden.

Joas ville inte. Han tyckte att det var bra som det var. – Du kan inte leva som en kvinna, sa han. Du vill ju sköta affärerna, resa och komma hem med nya djur! Jag var blind. Det skulle jag kunna göra ändå. Med den kunskap jag hade måste människor inse att jag var någon att räkna med. Det skulle inte spela någon roll att jag var kvinna. - Barnet, då? Vem ska ta hand om det? Jag blev först tyst. – Jag reser mindre i början! Sedan kan Ina ta hand om det när jag är borta! – Vore det inte troligare att jag tog mig Ina till hustru än att jag skickade efter någon?

Men det spelade inte någon roll vad han sa. Jag hade svar på allt. Och ju längre tiden gick desto tydligare blev det att Joas inte tänkte ändra sig. Han hade vad han önskade sig. En kvinna som skötte hemmet och en som var kamrat och älskarinna. Jag förstod att han inte kunde tänka sig att leva på lika villkor med en hustru. Det handlade inte bara om vad andra kunde tänkas göra eller tycka. Det handlade lika mycket om honom själv. En kvinna skulle vara underdånig och lyda. Det var hennes natur. Det hjälpte inte att jag påpekade att han motsade sig själv genom att leva med mig. Det hörde inte dit. Jag var inte som andra kvinnor. Jag var inte naturlig.…

Till slut stod det alltför klart för mig att Joas inte var intresserad. Min längtan efter att få bejaka hela mig betydde inget. Han var inte villig att riskera någonting för att jag skulle få det jag ville. I mina ögon var han feg. Kanske var han bara klok? Kanske förstod han verkligen inte. Han kunde inte leva sig in i hur det skulle var för honom att spela kvinna halva tiden av sitt liv. Att alltid vara orolig för att någon skulle upptäcka det. Att alltid tänka på att kissa själv. Att inte komma för nära någon ifall brösten skulle märkas. Att aldrig få ha en frisyr som gjorde en vacker. Att alltid vara hård i nyporna. Att alltid ha en manlig jargong och skämta om kvinnor på ett sätt som egentligen borde göra mig upprörd. Jag drömde om att Joas var den man han var på natten. Trodde att han skulle vilja vara sådan hela tiden. Men det var inte sant. Visst var han den ömsinte, vackre man han visade på natten. Men han var också affärsmannen, hård som sten. Han var rädd. Affärsverksamheten var hans liv och hans försörjning. Han vågade inte riskera den för något i världen. Inte ens för mig. Han glömde att om han förlorade mig skulle också verksamheten gå om intet. Vi hade hamnat i en återvändsgränd.