I det nya fanns ingen frihet. Det var en paradox i mina ögon. Den nya tiden sade sig skapa frihet, men allt den orsakade var tvång. Varje man var tvungen att arbeta för att föda ”sitt”. Sin familj, sin släkt, sig själv. Ovanpå det skulle man oftast betala till någon som sade sig vara överhuvud i staden. Man tänkte sig att det gick att äga mark; det sådde en oro för att den skulle kunna tas ifrån dem. Man sa sig kunna äga djur; det gjorde att ansvaret för dem blev oerhört tungt. Man trodde att man kunde äga kvinnor; det skapade en enorm rädsla för att det skulle visa sig att det inte var sant. Kvinnors kunskap och kraft var nog det som skrämde mest av allt. Kvinnorna skulle därför bara fylla sina uppgifter.  Annars fungerade inte systemet. Mycket av deras liv liknade vårt tidigare liv. De stod för mat, värme, överblick, framförhållning, och barnafödande. Men på ett märkvärdigt sätt var auktoriteten fråntagen dem. Kvinnornas värld låg liksom en nivå under männens, … hur ska jag säga … det var som att det kvinnorna gjorde inte betydde något. De hade inget självbestämmande.

Jag nuddade vid tanken på om männen upplevt det likadant i den gamla tiden. Jag kunde inte tro att det varit så.

Sakta sjönk insikten om att jag var en relik, från en tid som inte längre existerade, in. Nu var jag en ickeperson. Min gamla uppfattning om vem jag var gällde inte längre, kunde inte gälla. Den starka, fria gjorde sig nu osynlig. Att spela man var en sak, att göra det till sin identitet var en annan. Att förstå reglerna, även de underliggande, outtalade, krävde tid och tålamod. Att ta till sig dem och använda sig av dem krävde sitt.

Ett liv som osynlig är en slags frihet, och ett slags fängelse. Till en början var jag mycket vilsen. Det är svårt att hantera vilsenhet. Det hjälper inte att vara stark, veta vad som är rätt, känna sitt värde, när man är vilsen. Under en lång tid var jag totalt förvirrad. Xandra var min fasta punkt och enbart tack vare henne såg jag till att vi hade något slags liv.