Jag gjorde inget av det jag bort; själens och kroppens rening som Gudinnan förespråkar. Men när jag nu tänker tillbaka tänker jag att hela min vandring var som en enda, lång, utdragen rening. Det kunde gått fortare. Eller nej, det kunde inte gått fortare, för utan stödet från mina systrar förmådde jag helt enkelt inte att gå in i smärtan för att rensa ut den. Det var som att jag inte hade något val. Sant eller inte sant? Det kan jag inte svara på. Det var i alla fall min upplevelse då.

Det går att fungera även med vissa delar avstängda. Livet blir lite torrare, lite mer andefattigt, glädjen är inte självklar och sorgen får man fly ifrån, men det går att leva ett slags liv. Kanske var det för att jag saknade något inom som gjorde att jag ändrade tingens tillstånd? Medlidande var inte längre något självklart för mig. Jag och min kropp blev betydelselös. Den enda jag brydde mig om var Xandra. Jag ville att hon skulle ha det bra. Men vi hade det slitigt.

Hemma i systraskapet hade det inte funnits något egentligt ägande. Hur ska jag förklara? Alla hade sitt, men det stod var och en fritt, som behövde, att använda sig av det. Om någon saknade något var det en gemensam angelägenhet att se till så att det som saknades blev tillgängligt. Innan min vandring hade jag ingen känsla av eller för att det fanns mitt eller ditt. Allt var vårt. Vårt att vårda, vårt att överleva med. Nu var det plötsligt ingen självklarhet längre. Livet, sättet att leva, såg annorlunda ut. Jag var ensam. Världen, som jag såg det, var emot mig. Behövde jag något fick jag ta det. Ibland satt jag som tiggare i någon by. Ibland strök jag omkring på nätterna bland okända hus och snek till mig det jag tyckte att jag behövde.

Jag tänker att det är först när man ser att det är skillnad som det går att avgöra hur något var. I mitt tidigare liv hade jag bara vetat att jag var emot den nya tiden, och att den nya tiden var emot mig och resten av systraskapet. Men jag hade inte kunnat föreställa mig hur ett samhäller rent konkret skulle se ut som var uppbyggt på den principer jag nästan bara hade hört talas om. De korta möten jag haft med byar som anammat det nya hade inte sagt mig mer än att jag inte hörde hemma där. Att se byar fungera trots att gemensamhetstanken var  annorlunda blev som ett slag i magen.

Skillnaden?

I systraskapet fanns total frihet. Ändå var lojaliteten mot klanen total. Det betydde att gruppen kom främst. I det fanns ingen uppoffring, vi avsade oss inte vår frihet för det. Vi hade total tillit till varandra. Total tillit och omtanke om vår syster var det som fick världen att gå runt. Var och en var en del i livets väv och hade sin uppgift på Jorden. Alla fyllde vi en funktion och hade någon inte varit där så hade det blivit ett hål i väven.