Nu började den verkliga vandringen. Den ena foten sattes framför den andra och det fanns inget som kunde stoppa det. Minnet är suddigt. Det finns vissa saker, vissa möten som framträder tydligare än andra, men det mesta är som ett ingenting.

Ändå hände mycket. Från att i början ha varit en trashank som drog sig fram, främst i obygden där det inte fanns människor, blev jag så småningom en man med ganska stor skicklighet i affärer. Men det tog tid. Jag minns att jag gick i dalgångarna och bergen tornade upp sig långt borta. Ibland gick vägarna uppe bland bergen, över forsar och vattenfall och utmed klippstup. Min känslolöshet fanns kvar. Jag vet inte om jag någonsin tänkte tillbaka på det som varit. Det var som om jag stängt av mig själv.

Det fanns dock en sak som bidrog till att jag fortsatte att vara människa trots allt. En morgon, kanske ett månvarv efter pojkens död, vaknade jag av att någon slickade mig i ansiktet. Jag satte mig upp med ett ryck och stirrade förvirrat på Xandra. Hon gnydde oroligt. Så slog jag ut med armarna och hon studsade in i min famn. Hon hade blivit stor. Lite mager, men senig och stark. Det spelade ingen roll hur mycket jag undrade var hon hade varit, jag skulle aldrig få reda på det. Antagligen var det hon som återigen räddade mig. Från mig själv, kanske. Att hon dök upp fick mig att intressera mig för någon annan varelse. Vi var glada att se varandra igen. Det blev en lek att jaga, en lek att leta föda. Allt det vi lärt varandra tidigare fanns kvar. Det var nästan som om hon aldrig varit borta. Som om den delen i mitt liv inte fanns, aldrig funnits. Hon var en verkligt stor hjälp för mig så att jag kunde vara närvarande i nuet.

Om jag hittade ett bra ställe att slå läger på, kunde det hända att vi stannade två eller tre nätter, men aldrig längre. Efter tredje natten började oron dra och slita i mig. Det var som att minnena kunde få fatt mig om jag var stilla för länge. Jag blev en mästare i att gå i mörker. Det var oftast på natten det förflutna hotade mig. Att röra sig löste upp allt.

Förnödenheter vi saknade lärde vi oss att diskret skaffa genom skickligt samarbete. Det var lätt för Xandra att locka bort herdarna genom att se ut som om hon hotade hjordarna, och jag kunde plocka till mig en gryta här, en slev där, lite mjölk och annat smått och gott. Inga stora saker. Vi tog heller aldrig mer än en sak från någon. Ofta kunde vi komma över lite lök och vitlök, eller kanske lite vinterrötter som låg som förråd i fårvaktarnas hyddor.