- Så det är vad det innebär att vara en fri kvinna, sa han. Du gör dina egna val i allt?
- Jag tvingar ingen till något de inte vill, och jag låter mig inte bli tvingad. I samma ögonblick jag sa det blixtrade minnet av våldtäktsmannen förbi i mitt huvud. Det försvann lika snabbt som det kom.

Hans läppar var mjuka och varma. Intensiteten hos honom var lika stark som hos mig. Ändå rörde vi oss långsamt. Det kändes som ett heligt ögonblick. Ett ögonblick som sträcktes ut i oändlighet. Hans händer på min kropp var som balsam. Att få ta på honom var läkning. Hud under mina händer. Värme mot min handflata. Beröring. Lust och glädje. Jag skrattade. Den totala närvaro han besatt fyllde också mig och trots min svaghet, eller kanske på grund av den kunde jag öppna mig helt. Jag kände hans njutning, hans känsla av mina händer på hans kropp, jag kände hans lust och längtan. Och hans kände min.

Jag var totalt trygg. Efteråt låg vi i varandras armar, alldeles stilla, i solstrimmorna som tittade in genom de nästan fördragna gardinerna. Det fanns inga tankar, ingen oro, bara total tillit. Detta var Gudinnans gåva till mig.

Redan den dagen klev jag upp. Svag på ett sätt, och samtidigt starkare än på mycket länge. Joas skickade hem Ina tidigare så att jag skulle kunna sitt på gården i solen och hämta kraft utan att dölja mig. Min återhämtning gick fort. Redan efter några dagar kunde jag gå ut med Joas  och prata med djuren. Så fort vi blev ensamma med varandra vaknade vår längtan igen och vi kunde inte låta bli att ta på varandra. Flera gånger tog vi stora risker. När Ina nästan upptäckt oss en gång slutade vi att vara nära varandra på dagen. Man hade kunnat skära med kniv, så tjock var luften emellan oss. Medvetet undvek vi varandra på dagarna. Ändå tittade Ina snett på mig varje gång hon såg mig.

Och på nätterna var vi tillsammans. På dagen var jag en man. På natten var jag kvinna på alla sätt som var möjligt. Allt som känts meningslöst under min långa vandring; all tacksägelse till Gudinnan levde jag nu ut inför Joas. Plötsligt fanns det en mening med alla ritualer jag lärt mig. Jag dansade med slöjor i månljuset. Jag tackade Morgongudinnan med rörelser och dans. Jag tillbad Jordgudinnan när natten kom. Jag levde igen. Min kropp var en kvinnas och var till glädje för mig. Och Joas fick känna att han var en man. En hel man. Han såg mig och älskade det han såg. Jag såg honom och älskade det jag såg. Vi var till glädje för varandra.

Så gick dagarna. Långsamt blev vi medvetna om att ingen av oss ville att jag skulle ge mig av. Och varför skulle jag göra det? Han behövde mig och jag behövde honom. Tack vare min kunskap om djur, mitt sinne för affärer och min vana att uppträda som man var jag precis den ersättare som behövdes för Laertes. Och på nätterna … ja, på nätterna fick jag leva ut mitt kvinnliga jag.

Vi skapade oss ett liv. Ina tog hand om det som räknades som kvinnouppgifter, jag var den som reste och hittade nya köpare och säljare, och Joas var medelpunkten för verksamheten. Han höll ordning på ekonomin och djuren. Jag var ibland borta i månader. Det som alla trott skulle läggas ner efter Laertes död, blomstrade nu mer än någonsin. Vi var lyckliga. Med våra förutsättningar var vi lyckliga. Vi hade vad vi behövde.