Jag tänkte att det var skönt att vara själv igen, att bara ha sig själv att tänka på.. Ingen som hindrade en, ingen som gnällde sin entoniga, oändliga klagosång och skrämde iväg villebråden. Ingen fuling att reta sig på. Jag var äntligen fri!

Samtidigt rullades bilderna av hur djuren (vargar? rävar? sjakaler?) lockas fram till den underliga, dinglande saken i trädet av en ändlös, entonig och övergiven gråt. Jag ”ser” hur de känner lukten av främmande kött och hur de börjar hoppa och slita sönder. Blodet strömmar och en iskall skräck sprider sig från barnet. Innan han går över i Moderns ömsinta famn. Bilderna lämnar mig inte trots att jag vägrar stänga ögonen. I hela mitt liv har jag fått lära mig hur viktigt det är att gå in i döden på ett bra och tryggt sätt. Det är lika viktigt som hur man lever sitt liv. Det kan gärna vara i en ärofylld strid, så länge hjärtat är fyllt av tillförsikt. Mina systrar hade inte fått dö så. De hade slaktats. Och nu den lille. Allra helst bör döden inträffa när man är omgiven av vänner som kan betyga den döendes goda egenskaper, så att hon minns dem när hon går över. Vi brukade alltid berätta historier för den döende.

• Jag minns … började historierna och så berättade vi om något storlaget tillfälle när hon

hjälpt någon, upptäckt något, uppfunnit något, skapat något, talat kloka ord eller funnits på rätt plats vid rätt tillfälle. Var hon vid medvetande kunde hon bekräfta och kanske tillägga något. Om inte, hörde ändå hennes själ och mindes vem hon var. Det var fest. Någon gång hade det hänt att den döende ändrade sig, eller snarare att den Stora Moderns beslut ändrades när hon påmindes om vem hon var. Så att hon stannade kvar i den här världen ett tag till. Men oftast lämnade hon tryggt över sig och vi som blev kvar kunde släppa fram våra sorgesånger som berättade om vår saknad. De som dött i strid fick samma berättelser om sig själva för vi visste ju att själen stannar tills hon är beredd att gå. Och om hon inte får bekräftat vem hon är, hur ska hon då kunna veta vart hon ska gå?

Men Pyret hade dött ensam och övergiven. I timmar hade han varit ensam. Han hade dött i skräck och oförståelse och i sin litenhet hade han inget av det skydd en människa utvecklar när hon växer upp. Hur mycket jag än avskytt honom var det inte såhär jag ville att han skulle sluta.

Eller?

Var det så här jag ville att det skulle gå? Var det min avsky, mitt hat emot honom som gjort att det blev så här? Var det en slags hämnd för allt besvär han utsatt mig för? Nej! Det fick inte vara så! Det skulle betyda att allt jag visste om Moderns omfamning skulle vara glömt, och inte bara glömt; att jag inte förstått, inte tagit till mig. Det skulle betyda att jag inte var bättre än de män som tagit över världen och gjort det möjligt att äga kvinnor, barn och land. De hade definitivt inte förstått vad Gudinnan lärde ut. Vad hade jag egentligen gjort sedan överfallet och våldtäkten för så många månar sedan? Vad hade jag gjort för att bevara mig själv som hel?

Inte någon gång hade jag gått igenom de själsliga ritualer, den rening som Modern förespråkar efter våldsamma upplevelser. Nej, istället hade jag odlat min missräkning över hur livet behandlat mig. Och all den bitterheten hade jag sedan lagt på det barn som fått den tunga uppgiften att födas efter en sådan osund förening.

Jo. Så var det. Jag hade glömt. Både att ta hand om min kropp och min själ.

Nu orkade jag inte mer. Medan jag satt där i trädet och tankarna flög som kråkor ut och in i sitt bo, började jag sakta att stänga av mig igen. Men nu var det mer definitivt. Tidigare hade i alla fall någon sorts känsla nått mig, om det så bara varit avsky. Och på natten hade också andra känslor nuddat vid mig, även om jag haft svårt att erkänna det. Känslor som ömhet, längtan och kanske, kanske kärlek. Nu drog min själ sig tillbaka till ett stort svart hål i mitt inre och sjönk djup, djupt ner.

Kroppen lämnades att sköta sig själv, så gott den kunde. Jag orkade helt enkelt inte med all känslor, all skuld, all bitterhet, all rädsla. Jag orkade inte med skammen över att ha övergivit ett oskyddat barn. Varför skulle jag ta hand om mig själv? Det var jag inte värd.

När gryningen kom var jag kallare än någon gång förut i mitt liv. Det bekom mig inte. Jag knöt upp repstumpen som satt kvar på grenen med stela fingrar. Två naglar bröts av och det började blöda, men jag kände det inte. Utan att titta åt graven satte jag mig och flätade ihop delarna av repet. Kylan stämde bra med mig egen, inre nattsvarta kyla. Jag gnagde i mig lite av den lilla haren, drog av skinnet och skrapade rent det. Det kunde komma till användning. Så vände jag ryggen till den plats som blev Krypets sista och gick vidare på min vandring.