Så mycket hat och så mycket bitterhet. Det är vad som samlas i människor som fråntas sin frihet. Hätskhet, vrede, avundsjuka. Istället för lojalitet, värme och omhändertagande. Allt det Gudinnan stod för var som bortsopat. Kvinnorna la all sin frustration på mig. Istället för att förändra sina liv.

Sedan kom männen. Med sina lystna blickar och stora stenar. Jag kände de flesta av dem. Att döma av deras kommentarer kände de sig bedragna och skamligt behandlade. Skamligt behandlade? Ingen av dem ägnade en tanke åt vad de gjorde med mig. De första stenen träffade mig på vänster sida av bröstkorgen. Efter det kom stenarna utan att jag kunde räkna dem. Hela min kropp var utsatt, men mest riktade man in sig på mina bröst och mitt sköte. Det allra heligaste. Livet självt. Så mycket rädsla och så mycket smärta det förde med sig. Jag blundade och bad: Låt mig dö! Goda Gudinna, Låt mig dö! Till slut vände jag mig till mörkrets Gudinna. Hon som stod för underjorden och döden. Mörker! Uppfyll mig, bad jag. Låt mig sjunka ner i glömskan och aldrig återvända. Men Gudinnorna hade andra planer för mig. En sten träffade mig på höger sida av käken och jag kände, hörde krasandet av ben. Tänder lossnade. En annan träffade blygdbenet med sådan kraft att det sprack.
Min kropp var en blodig massa. Jag hörde inte längre okvädingsorden. Då brann det till inne i min kropp och en smärta som skar mig mitt itu spred sig inuti. Blod strömmade ut ur mig och jag kunde känna mitt barn lämna min kropp. Jag skrek. Ett rasande, fruktansvärt överväldigande skrik. Det splittrade verkligheten. På andra sidan såg jag gröna oaser och rinnande vatten och jag längtade dit. Jag var bunden på marken. Min själ strävade mot friheten. Ett kort ögonblick hejdades stenkastningen. Männen skrämdes av vad de såg. Blodet, barnet, min sargade kropp. Sedan kom stenen som träffade min tinning, och jag försvann.

Det första jag kände när jag vaknade var lösa tänder i munhålans högersida. Blodsmak i munnen. Så kände jag lukten av jord. Jag försökte öppna ögonen, men de var täckte med något. När jag tog ett djupare andetag fylldes näsan med sand. Försökte fräsa och skaka på huvudet … och märkte att jag var begravd. Jag var bunden och levande begravd. Nu kunde jag känna hur jorden tyngde hela min kropp, fyllde mina sår, letade sig in i mitt sköte och blandade sig med mitt blod. Jag tänkte på mitt barn, mitt ofullbordade barn, som låg mellan mina ben. Mitt andra barn. Jag försökte andas långsamt och försiktigt. Varför? Panik spreds i kroppen. Jag ryckte i mina övertäckta lemmar. Det hände ingenting. Jorden och paniken hindrade mig från att andas. Varför? Lugn. Jag måste vara lugn. Överlevnadsinstinkten tog över ett kort tag. Men jag ville ju inte leva längre. Varför dog jag aldrig? Jag släppte alla försök att lista ut hur jag skulle ta mig därifrån. Jag ville dö. Långsamt sjönk jag in i mörkret igen. Några gånger vaknade jag kort upp till nya panikkänslor. Varje gång räddade medvetslösheten mig. Jag kunde inte ens skrika. När jag öppnade munnen föll jorden och sanden in i den.

Det var underbart. Jag minns inte var jag var men det var underbart. En befrielse, en lättnad. Nu är jag äntligen död, tänkte jag. Äntligen, äntligen! Nu måste Gudinnan ta emot mig. Äntligen hemma.