eller utvikelse, kanske?

Blev inspirerad av en kommentar att skriva lite om min berättelse som jag delar med mig av här på bloggen.

Det är inte så att jag skriver allt från dag till dag. Det är delar ur en historia som kommit till mig pö om pö. Jag har inte själv vetat vad det skulle leda till eller hur jag skulle kunna binda ihop delarna. Något är nyskrivet, just på grund av att det behöver bindas ihop på något sätt. Men att gå in och kommentera skulle inte på något sätt störa en kreativ process, kanske till och med tvärtom?

Vad det än är, vare sig det är tidigare liv minnen eller inte, så kan jag känna att detta, som jag uppfattar som minnen, har satt sin prägel på mig i hela mitt liv. Som barn visste jag precis hur jag skulle se ut som vuxen; långt svart, lite vågigt hår, smalt ansikte med markerad näsa, höga kindben. Lång och senig.  Jag kan tala om att så har det inte blivit. Men var kom min övertygelse om hur det skulle bli ifrån?  

Redan som liten grubblade jag över spelet/kampen mellan män och kvinnor och kunde känna en väldig orättvisa över hur det var. Min mormor höjde alltid alla män till skyarna. Ja, se män, det var något det! Dom kunde, dom! Men kvinnorna då? Allt det dom kunde och gjorde?

Jag gjorde det till en personlig fråga och kämpade väldigt, speciellt under tonåren med att visa att jag var lika god som någon man. Var säkert väldigt tröttsam för vissa. Inspirerande för andra, kanske.

Idag tänker jag att det ligger mycket, mycket djupare. Det ligger långt tillbaka i tiden, och kanske är det så att jag verkligen har minnen från en tid som har helt andra gemensamhetstankar. Kan då allt våld, allt frihetsberövande, alla övergrepp som gjorts på det feminina förklara rädslan som finns idag för tex kvinnors vrede? För kvinnors kraft? För kvinnors tro på sig själva?

Rätt eller fel, det vet jag inte, men jag upplever också att många kvinnor är lika rädda som män för sin kraft, vrede och tro på sig själva. 

Genom att dela med mig av mina upplevelser om det här hoppas jag att kunna förlösa smärtan i det som varit, för att släppa det helt. Lämna det som en slags kompost som löser upp sig och omvandlas till en mylla där helt nya möjligheter växer upp.

Inte bara kvinnorna blir fria om vi släpper gammal smärta och gammal rädsla och plöjer ned den i jorden, utan också männen.  Sedan kan vi släppa fram allt det ljus och all den kärlek vi verkligen längtar efter.

Det finns mycket i det här som man skulle kunna titta närmare på, tex hur det skulle vara att ha en annan gemensamhetstanke (som inte styrs politiskt) som kommer inifrån och som handlar om vad livet går ut på här på jorden. Eller hur männen levde när vi hade matriarkat istället för patriarkat. Eller på vilket sätt våld och frihetsberövande rent konkret påverkar generationerna. Själv tycker jag att det är oerhört intressant alltihop, men jag tänker inte gå in på det nu. För egentligen tänker jag att det bara handlar om att släppa. Det som har varit finns inte längre, det som har skett ifråga om våld och frihetsberövande var ett misstag, och bakom misstaget finns förlåtelsen och ljuset.

Jag vill gärna välja att ha fokus där istället för på smärtan och rädslan. Att dela med mig av den här historien hjälper mig att släppa. Det hjälper mig att bli fri, så att jag ska kunna leva som den jag ÄR istället för den jag tror att jag vill vara.

Men, i alla fall, kommentera gärna, F.F, men bara om du verkligen vill!

:-) 

Jag kunde andas. Jag trodde jag var död. Varför var det så mörkt?

Det skakade. Jag kände att det skakade, men jag var inte i min kropp. Jag visste att den var sargad. Ingen smärta fanns. Det fanns en sång. En vacker, entonig, lågmäld sång.

Över stock och sten. Det var min första medvetna tanke. Över stock och sten. Över stock och sten.

Jag vaknade på en bädd av fårskinn. En man tvättade försiktigt mina sår. Vätskan luktade salvia och något mer som jag inte kunde definiera. Han var mycket ömsint. När han såg att jag va vaken slutade han att tvätta.

- Jag måste göra rent dina sår, sa han, som om han behövde förklara sig. Han fortsatte tvätta. Jag förlorade medvetandet. Jag var inte död. Varför?

Vet inte alls hur många dagar jag låg där innan jag återfick medvetandet ordentligt. När jag vaknade var jag ensam. Det fanns bara en bädd. Den stod mitt i rummet, med huvudänden mot ena väggen. Eldstaden var i ena hörnet. Det fanns ett litet bord alldeles vid sängen. Det var allt. Ett rum, en säng, ett bord och en eldstad. Detta var en fårvaktarstuga. De brukade ligga en bit upp i bergen på ordentligt avstånd från bebyggelsen. Jag rörde på mig. Min kropp var matt. Mest skinn och ben. Mina muskler hade förtvinat. Hur länge hade jag legat här? Det fanns en mugg med ett illasmakande té på bordet. Jag förstod att det var till mig så jag drack. Kände igen smaken från min ungdom, hemma i byn. Jag somnade igen. Varje gång jag vaknade var muggen påfylld. Men jag lyckades aldrig vakna när han var hemma. Mina sårskorpor var på god väg att försvinna. Ärren skulle jag aldrig bli av med, tänkte jag. Vad nu det spelade för roll. Jag borde varit död. Jag önskade att jag varit död.

Till slut lyckades jag hålla mig vaken tills mannen kom hem. Han lagade fårstuvning i eldstaden. Jag blev medveten om att jag kände igen lukten och förstod att han matat mig när jag varit medvetslös. Det fanns ett löst fårskinn under mitt bäcken. Jag skämdes när jag förstod att jag varit som en nyfödd. Att allt runnit ur mig utan min kontroll. Vad var detta för man? Vem var det som tog hand om en kvinna som man tar hand om ett spädbarn? Jag var naken under täcket. Mina händer kände sig fram. Skulle jag någonsin kunna gå igen? Leva utan smärta? Blygdbenet kändes ojämnt och konstigt. Det fattades ett antal tänder i munnen. Några hade också vuxit fast igen. Snett.

Mannen log mot mig när han vände sig om. – Här ska du få, sa han. Det är gott och stärkande. Köttet är mört och väl genomkokat. Tror inte att jag behöver tugga det åt dig. Tugga det åt mig!? Jag hade verkligen blivit omhändertagen som en bebis! Han satt sig bredvid mig och matade mig. Ena armen höll han bakom min nacke. Han halvlåg bredvid mig medan hans andra arm förde skeden till min mun. Han märkte nog att jag kände mig obekväm för han sa:
- I många dagar har jag tagit hand om dig. Jag har sett alla dina sår, känt din smärta. Jag har matat dig och bytt på dig och tvättat dig. Slappna av.

Han pratade. Hans röst var behaglig och lugn. Jag insåg att jag kände igen rösten. Han hade pratat med mig hela tiden medan han tagit hand om mig. Han hade förklarat vad han gjorde och vad han skulle göra. Han hade lugnat mig. Under tiden han matade mig fortsatte hans lugnande röst att ljuda.  Han berättade lite om sin dag uppe i bergen. Han berättade om växter han plockat som han skulle torka. Till slut hade jag ätit upp och somnade igen av ren utmattning. Nästa gång jag vaknade satt han utanför dörröppningen. Han blickade ut över landskapet. Jag kunde se hans profil. Och han sjöng. En lågmäld, enslig sång. Mycket vacker. Han var vacker. Nästan overklig. Eller var det jag som var overklig? Jag somnade igen. Vaknade till när han la sig bredvid mig och höll om mig. Mycket mjukt. Jag kände att jag blev starkare av hans kropp. Han gav av sig själv till mig.