Han tittade allvarligt på mig och det fanns ett djup i hans blick som gjorde gott. Jag nickade. Nu var jag här. Och allt var försent. Jag började långsamt berätta min historia. Ingen hade lyssnat till det förut. Den hade bara funnits inom mig. Det var som att lätta på en börda. Ju mer jag talade, desto lättare blev jag. Det rann ur mig. Allt. Den stora striden som slaktade de mina, våldtäkten, barnet, hunden, kvinnorna i bergen, och alla vandringar. Hur jag genom ödet kommit att bli en handlare. Hur jag i alla år aldrig haft en annan man. Hur jag levt som en man med en mans privilegier. Hur jag aldrig stannat tillräckligt länge på en plats för att kunna bli avslöjad. Hur trött jag var på att ständigt fly…

Vi satt nästan hela natten och talade. Han berättade för mig att han blivit av med sina ben som barn. De hade blivit avklippta av en vagn som körde rakt över dem. Han var liten då och alla hade räknat med att hans skulle dö, men hans bror Laertes hade funnits vid hans sida hela tiden. Han bar honom på sin rygg innan han kunde sitta på rullbrädan, trots att det inte var många år som skilde dem åt. Deras verksamhet med kameler och hästar byggde på samarbete för Laertes skulle aldrig lämnat Joas att sörja för sig själv. Det skulle gjort honom till tiggare. Inte heller skulle Joas accepterat att Laertes försörjde honom. Och båda två älskade djur.

Vi talade och talade. Jag berättade allt om mitt och Laertes möte och han berättade allt om sin brors goda och kärleksfulla natur. Äntligen fick jag gråta. Äntligen var det någon som såg mig. Såg vem jag var och lät mig vara som jag var. Kvinna. Till slut var det nästan så att vi kunde känna Laertes närvaro hos oss och vi kände oss båda märkvärdigt tröstade och lugnade.

- Nu sover vi, sa Joas och visade mig på gästrummet innan han själv la sig i sitt rum.

Han lät mig sova till långt in på dagen då han själv kom in med frukost och vatten. I sömnen hade mina tårar fortsatt att flöda och kudden var våt. Det var en ny upplevelse att få frukost på sängen och att inte behöva dölja mig. Mitt hår, mitt ansikte, mina armar. Mina ögon. Befrielse.

Tjänsteflickan Ina var inte glad åt att jag var kvar. Hon gjorde vad hon kunde för att locka mig. När jag inte visade minsta intresse verkade det som hon tyckte att jag mest var i vägen och jag uppfattade att hon gjorde närmanden till Joas. Eller snarare att hon lät antyda att hon fanns tillgänglig om han ville. Det var ingen lätt sak att leva som kvinna i det samhälle männen byggt upp. Jag fick veta att Ina inte hade någon familj, förutom en farmor som hon bodde med. De var mycket fattiga och hennes enda chans att få det bättre var att gifta sig, Men vem ville ha en så fattig flicka som hon? Livet hade tidigt gjort henne förslagen och bitter. Jag tänkte på vilken skillnad det hade blivit om hon fått växa upp bland kvinnorna i klanen. Då hade hon varit en stark och klurig kvinna, full av idéer och bus. Säkert en mycket bra krigare, troligtvis bäst i yxa.

Men det var inte mycket jag kunde göra åt det. Jag skulle bara stanna några dagar och Inas öde var inget jag kunde göra något åt.

Både Joas och jag var glada åt att ha någon att tala med. Först talade vi bara om Laertes. Joas visade sig vara en man med stark utstrålning. Hans ögon som var så milda och vänliga när vi talade med varandra kunde förändras och bli som glödande eld när han blev upprörd. Han var alltid ärlig men hård som sten i affärer. Det var en man som spred respekt omkring sig. Trots att han satt på sin rullbräda. Hans skarpa anletsdrag hade likhet med en örn. På grund av sitt handikapp hade han utvecklat sitt sjätte sinne och han hade mycket klokskap som påminde om kvinnors visdom. Det var det som gjorde att han aldrig tog fel när han skulle bedöma djuren. Han visste precis vad dom gick för och han sålde aldrig ett djur som inte var som det skulle. Och han sålde inte ett djur till någon där han visste att det inte skulle bli välbehandlat.