Hans överkropp var muskulös och stark. Så som den blir hos en människa som bara kan ta sig fram på sina armar. Men även låren var kraftiga av muskler. Han tränade sin kropp mycket. Det var nödvändigt, sa han, eftersom han inte kunde veta när det kom någon som försökte utnyttja hans handikapp. Under tiden Laertes gjort sina inköpsresor hade Joas skött all affärsverksamhet själv. De hade hjälp med utfodring av djuren. Ändå kände han alla djuren bättre än vad hans bror gjort eftersom han talade med dem varje dag.

Jag tänkte att han talade med djuren som han talade med mig. Varje fiber i hans kropp lyssnade på mig när jag talade. Och han talade med hela sin kropp när han sade något. Jag hade inte träffat någon som var så närvarande sedan jag bodde i klanen. Varje fiber i hans kropp såg mig. Och jag såg honom.

När jag väl kom in i ett hem, när jag väl blev sedd som den jag var, blev jag sjuk. Jag, som inte varit sjuk på många år, fick mycket hög feber. Jag sov, drömde och yrade. Joas skötte om mig. Han lät inte Ina komma in i mitt rum och skyllde på smittrisk. Men vi var oroliga att hon skulle avslöja mig.

I en av mina drömmar kom en lång ljus man emot mig. Jag tänkte att det kanske var Laertes och kände mig helt trygg. Han kom i motljus så att jag inte kunde se honom ordentligt. Jag låg på marken och tänkte att jag borde kanske vilja försvara mig. Han sa att han kände mig och att jag inte skulle vara orolig. Ha tillit, sa han. Tacka ja till livet. Ljuset bakom honom blev bara starkare och starkare och plötsligt kände jag att det var Gudinnan som stod bakom. Hennes ljus liksom svepte in honom och nådde fram till mig. Jag flög, flödade, fylldes av det gyllene ljuset och äntligen kände jag en läkning djupt inne i mig. Inne i mitt innersta. Såret jag burit i så många år helades. Ärret smälte bort. Jag såg klart. Allt var ljust och enkelt. Jag förstod allting och det fanns inga frågor. Varför har du inte sagt det här förut? frågade jag Gudinnan, men hon bara skrattade och sa att jag aldrig frågat. Det gjorde mig konfunderad för jag kunde inte komma ihåg att jag ställt någon fråga nu heller.

I mina feberdrömmar började en lång vandring. Jag gick i bergen, klippiga otillgängliga berg som jag inte kände igen. Någonstans inuti mig trodde jag att det var en symbolik för den sju år långa vandring jag redan gått. Varje hinder, varje stopp jag tog mig över var en påminnelse om allt det jag klarat av under åren. Och jag klarade av det, jag hade klarat det.

När febern gick ner blev drömmarna lugnare. Jag nådde ett vatten som var oändligt stort och igen såg jag Gudinnan. Hon bad mig bada, simma i vattnet. I samma ögonblick jag gick ut i det svala, rena vattnet visste jag att jag var frisk. Febern hade släppt.

Joas satt bredvid mig, beredd att mata mig med soppa. Han lutade sig just fram för att lägga sin arm under mitt svettiga huvud när jag tittade upp. Jag trodde jag skulle drunkna i hans ögon. Jag kände hans andedräkt, hans lukt. Han föll fram emot mig, lika förvånad, chockad som jag, och i sista stund vred han sitt huvud så att hans ansikte gled in mot min hals. Ingen av oss rörde sig. Ändå rörde sig allt. Rummet vibrerade. Jag vibrerade. Han vibrerade. År av kroppslig förnekelse, längtan efter ömhet och närhet, släpptes loss. Men vi vågade inte röra oss. Jag kände hans hud mot min hud, hans andetag mot min hals. Och jag lät mig flyta bort i havet av känslor som överväldigade mig. Joas hand började försiktigt röra sig över min axel. Han kände på min hud. Han höll om mitt kött. Han andades in mitt väsen. Till slut låg hans hand kupad över min kind och den strålade av värme och kärlek. Jag hörde honom mumla mot min hals att jag var hans brors kvinna. Jag svarade att jag var min egen kvinna. Hela min kropp skrek efter honom, men jag rörde mig inte. Jag ville vara säker på att han ville lika mycket som jag innan jag gjorde något. Han drog sig undan lite och vi kunde se varandra in i ögonen.