Det gick snabbt tillbaka. Skymningen var i antågande, men jag gav mig inte tid att se var jag satte fötterna. Jag flög fram över marken. Inte en enda gång trampade jag snett eller tvekade om riktningen. Det var som om Gudinnan själv styrt mina steg.

Det var för sent.

Jag förstod det redan innan jag kom fram till den lilla påsen som hängde i trädet. Den var märkvärdigt stilla. Det var något annat fel med den också, men jag kunde inte förstå vad det var förrän jag kom fram. ’¨

Pojken var död.

Så förstod jag vad det var som var fel. Det var hål i påsen. Vilda djur hade hoppat upp och lyckats slita sönder den. Hans ena ben och höftpartiet var borta. Nederdelen av andra benet var också borta. Hans lilla kropp, det som var kvar var iskall.

Det var en chock.

Hur mycket jag än avskytt honom, hur mycket jag än förbannat mitt öde som givit mig honom, hade jag aldrig, aldrig! önskat honom detta. Hur hade han dött? Frusit ihjäl? Svultit ihjäl? Av rädsla? Levde han när djuren hade hoppat upp och ätit av honom?

Jag kunde känna hans övergivenhet. Ett kort ögonblick var jag det lilla krypet som inte hade någon trygghet över huvud taget. Som till och med blivit övergiven av den som avskydde honom. Det blev för mycket för mig. Marken rusade upp mot mitt ansikte och träffade mig med en smäll. Jag svimmade.

Vet inte vad det var som gång på gång återförde mig till livet. Om jag legat lite längre hade jag gått samma öde till mötes som krypet. Vilda djur hade satt tänderna i mig och jag hade sluppit fortsätta vandra på jorden.

Jag kom till sans. Det hade hunnit bli mörkt. Det slog mig att jag kunde se efter om det samlats mycket blod under honom, på marken. I så fall hade han säkert levt när de började äta på honom. Om inte djuren slickat upp blodet … då kunde jag inte se … om han dött av skräck medan de åt på honom … var det hans lukt som dragit uppmärksamheten till honom? Eller var det hans ständiga, övergivna gnäll?

Innerst inne visste jag att jag inte ville veta, inte ville se.

Med en hastig rörelse skar jag ner pojken och fångade upp honom på ena armen. Jag knöt loss repet och öppnade det som varit min väst.

Hans ögon stirrade oseende på mig och ansiktet lyste vitt i månskenet. Det gick inte att utläsa av hans ansiktsuttryck hur han mött döden.

Jag bar honom till några klippblock allseles intill och satte mig lutad mot dem med barnet i famnen.

Nu såg jag ju att det var ett barn. Sakta stängde jag hans ögonlock och tryckte honom mot mitt bröst. Inget gnäll, han var tyst. Men där fanns heller ingen liten kropp som tryckte sig mitt mig och andades i lättade små suckar. Där fanns ingen som höll mig sällskap i natten. Ingen som hjälpte mig att hålla värmen. Han var inte längre där. Det jag höll i var ett skal, ett trasigt skal.

Jag lade honom, fortfarande invirad i västen i en liten ficka mellan ett av klippblocken och jorden. Så plockade jag ihop så mycket sten jag kunde hitta i månljuset och staplade dem så att den enkla lilla graven täcktes. Trädet han hängt i fick bli min sovplats. Det var ett knotigt, vindpinat träd, tillräckligt stort för att sova tryggt i. Men inte tillräckligt högt för att hänga upp ett Kryp i, tänkte jag för mig själv. Där jag kröp ihop för mig själv, kunde jag se grenen i månens ljus, den gren där det fortfarande satt en repstump fastknuten.

På hela natten slöt jag inte ögonen en enda gång. Resterna av haren hade jag med mig och på förnatten satte jag åter tänderna i den. Nu var den kall och kändes äcklig. Jag tänkte på Pyret och hans söndertrasade kropp. På pälsen som han inte skulle få användning för. På mjölken i mina bröst som nu äntligen tycktes strömma till, till ingen nytta.