Alldeles innan hade Xandra vandrat vidare till sina mödrar. Hon drabbades av något jag inte kunde råda bot på, varken med mina händer eller med mina läkeörter. Kanske blev hon biten av en orm. Det är det enda jag kan tänka mig. Hon låg med sitt huvud i mitt knä när hon dog. Och jag talade med henne så som jag hade velat tala med alla de som dött förgäves, utan sällskap. i mitt liv. Jag berättade om allt som hänt sedan vi träffades när hon var bara en nyfödd valp och hennes mamma dog. Det kändes bra när hon lämnade över sig till Gudinnan. Det är jag tacksam för. Tomheten efter henne blev inte mindre, men det var ändå någon slags tröst att hon fick en vacker och trygg övergång.

Det är klart att sorgen säkert hjälpte mig att längta efter … något.


Även om jag i veckor vetat vad mitt beslut innebar kände jag mig ändå rädd på gränsen till skräckslagen när jag närmade mig staden där Laertes levde och arbetade. Jag trodde inte att det skulle bli svårt att hitta; det fanns knappast mer än en kamel och hästinrättning i en så liten stad.

Som vanligt bar jag min ullkåpa. Den hade tjänstgjort i alla väder under åren och var ganska sliten vid det här laget. Men linnetyget i min huvudduk var nytt och av bästa kvalitet, liksom kläderna under ullkåpan. Jag skulle knappast tas för herreman, men inte heller för ståtrövare eller tiggare. Åren på vägarna hade lärt mig en hel del och affärer var något som låg för mig. Jag hade hittat någon form av liv som gav mig människovärdet tillbaka. Jag visste inte riktigt vad jag ville med mötet. Kanske var det mest en känsla av att allt behöver ett avslut. Kanske fanns där också en förhoppning om att vi skulle finna varandra igen. Fast jag sa mig att det var en fåfäng dröm. Självklart hade han hittat en ny kvinna och hade säkert flera barn vid det här laget.

Solen höll på att gå ner när jag kom fram till huset. Det var inte svårt att hitta efter att jag frågat efter vägen. Dagen började komma till ro och man satte sig på taket eller i sina ljusgårdar för att äta kvällsmat. Men det fanns fortfarande några kvar på gatorna som var på väg hem till maten. Det var vår och det hade varit en fin dag med lagom värme. Jag kände mig stark, men rädslan behöll sitt grepp.

När jag knackade på porten hände ingenting. Jag väntade en god stund. Så knackade jag igen. En mansröst hördes långt bort och en kvinna svarade, lite retligt. Dörren gick upp och där stod en liten, vassnäst barnkvinna. Det var svårt att säga vilken ålder hon var i men jag förstod att hon var mer kvinna än barn på det sätt hon tittade på mig. Och på det sätt hon rörde sig.

Jag frågade efter Laertes. Hon spärrade upp ögonen och fällde ner dem igen i samma andetag.
- Ett ögonblick, sa hon och försvann.
Strax kom hon tillbaka och visade med en gest att jag kunde följa efter henne. Hon ledde mig tvärs över innergården, in i ett stort rum som jag förstod användes för att ta emot besökare. Där satt en man på ett rullbräde invid ett bord. Hans ben var av vid knäna. Mannen tittade allvarligt på mig. Det var inte Laertes. Han påminde om honom men var mörkare och hade skarpare drag. Han visade mig på en plats vid andra sidan bordet och bad mig slå mig ner. Sedan bad han kvinnan hämta te, starkt och sött. Först därefter frågade han efter mitt namn.

Jag sa honom att jag hette Alex, det namn jag brukade använda som man. Det enda namn jag använt de sista sju åren. Han hette Joas. Han var Laertes bror. Han berättade för mig att Laertes varit sjuk i flera månader och att han dött bara några veckor innan jag kom. Jag hamnade i chock. Ville kräkas. Kvinnan kom in med téet. Kände att jag skulle kunna svimma. Joas bad kvinnan gå ut igen. Med hennes ögon på mig backade hon ut genom dörren. Av någon anledning berörde hon mig illa och jag förstod att hon inte välkomnade mitt besök.

Jag kan, ärligt talat inte berätta mycket om den här tiden. Trots att den varade så länge. Har inga hållpunkter, som om jag inte var riktigt närvarande. Ändå var det på ett sätt så lärorikt. Det blev som en utmaning att gå in i ett spel som inte var mitt. Det slutade med att jag kunde anta vilken roll som helst. Det kan vara en fördel att vara den utstötte, den som ingen vill befatta sig med. Då kan man agera obemärkt. Saker försvinner och ingen vet när det försvann, ingen vet vem som kan ha gjort det. Men det är också en gåva att kunna synas, ta kommandot, göra sin stämma hörd på ett sådant sätt att ingen kommer på tanken att sätta sig upp mot en. Jag var en livets skådespelare som lärde mig att anta alla roller … utom möjligen de kvinnliga. Jag är fullkomligt övertygad om att Gudinnan hjälpte mig.

Visst finns det vissa möten och vissa händelser som tonar fram mer än andra. Människor som hjälpte mig att överleva, som hade sitt hjärta kvar. Men det fanns också mycket så mycket rädsla att det hindrade många.

Det fanns en kvinna som levde på en liten gård en bit från närmaste by. Hennes man var på annan ort och arbetade. Hon släppte in mig när jag kom. Jag var trött och uthungrad, Xandra och jag hade inte ätit på några dagar. Hennes ungar, som var många verkade glada och levande. Jag var förvånad över hennes tillmötesgående, men förstod snart att det var en kvinna av den gamla sorten som valt att anpassa sig. Hennes man tillhörde också den gamla tiden och hade inget emot en fri kvinna, men för att inte väcka uppseende levde de utåt som de nya sederna krävde. Jag haltade, hade skadat foten när jag hoppade ned från en klipphäll. Hon förband foten och gav mig och Xandra mat. Jag kunde bidra med läkeörter till hennes yngsta dotter som hade haft feber en längre tid. Det kändes om att träffa en gammal och kär vän att komma dit. För henne berättade jag vem jag var och hon hjälpte mig att förstå vissa saker med de nya sederna. Det var en lättnad att visa mig. Även om jag inte berättade hela min historia. Kanske var det efter besöket hos henne som jag beslöt mig för att dra nytta av mina färdigheter som skådespelare? Jag önskade verkligen Xandra ett bättre liv. Kvinnan med de många barnen gav mig lite småsaker, fina handgjorda saker, som jag kunde börja att handla med. Jag bytte till mig mer läkeörter och använde mig av mina kunskaper för att blanda mediciner. Så småningom utökade jag med många olika handelsvaror. Tyger, smycken, kryddor. Det var en fördel att vara kvinna i manskläder när det gällde att sälja till kvinnor. Jag visste vad de ville ha.

När mina sju år närmade sig slutet kom en oro över mig. Jag såg att jag var tillbaka till ursprunget. Det var som att jag gått i cirkel och nu närmade jag mig Laertes stad igen. Jag bestämde mig för att söka upp honom.