Vissa saker rår inte människan över. Många saker rår inte människan över. Gudinnan hade tagit över min kropp. Min längtan efter att bli gravid levde med mig dagligen. Jag drack mitt te som förhindrade det och i våra nattliga övningar tog vi inga risker. Ändå …

Min månadsblödning kom inte. Först tänkte jag inte på det. Den brukade vara ganska svag. Men så växte brösten. De blev ömma. Jag väntade en vecka. När jag blev illamående var jag säker. Jag hade ju varit med om det en gång förut. När jag berättade det för Joas blev han vit i ansiktet. Många tankar drog genom hans huvud. Jag såg dem. Han undrade om jag lurat honom. Om det varit en plan som lyckats. I mitt huvud fanns bara en tanke. Jag går. Finns det minsta tvivel, minsta anklagan, minsta antydan till tvivel på mig så går jag. För detta var inget jag gjort med vilje. Och jag skulle inte kunnat leva med en man som inte litade på mig.

I det liv jag kallade mitt ”riktiga”,  i mitt systraskap, hade det inte ens funnits en tanke på att jag skulle ha en man. Vad skulle det ha tjänat för syfte? Men nu var Joas på något sätt istället för mina systrar. Det skulle underlätta att inte vara ensam. Det ska man inte vara med ett barn. De har rätt till många vuxna att ty sig till. Många vuxna att välja mellan för att få bekräftelse. Och få förebilder. Att ha Joas var bättre än att vara ensam.

Det var tyst så länge att jag började resa på mig. Ina var hemma hos sig sedan länge. Vi hade avslutat kvällstéet och skulle sova. Då suckade han. –Jag vet inte vad vi ska göra, sa han, men jag kan inte låta bli att bli glad! Mitt hjärta andades ut. Jag log emot honom och vi älskade på mattan.

Jag vet fortfarande inte om jag inbillade mig, men undan för undan upplevde jag att Joas attityd mot mig ändrades. Det var svårt att sätta fingret på, men han lyssnade inte på mig på samma sätt när vi var tillsammans med de andra männen. Han föll mig oftare i talet och ibland skrattade han bort mina åsikter. Det var som om han inte tog mig på allvar på samma sätt som han gjort. Det hände att han avbröt mig mitt i ett samtal med en annan man och uppmanade mig att gå hem tillsammans med honom. De andra märkte det också och pikade honom för det. – Tror du det är din hustru du talar med!? Och så massor med skratt. Han blev beskyddande på ett sätt som inte alls kändes bekvämt för mig. Vi talade om det och han suckade. – Det är inget jag gör med mening, sa han. Men i mina ögon är du nu en kvinna. Det är min uppgift att beskydda dig. Och du bär mitt barn.

Hans barn? Mitt barn. Möjligtvis vårt. Men mest mitt. Min kropp, mitt barn. Jag började förstå vad han menat när han bad mig låta allt vara som det var. Innan jag blev gravid. Hur skulle jag kunna anpassa mig till denne nye Joas, så styrd av samhällets förväntningar på vad som var kvinnligt och manligt? Graviditeten gjorde mig dessutom stel och klumpig. Det var som om min kropp luckrades upp och förändrade form. Trots att det inte gått så lång tid såg jag redan annorlunda ut. Tack, Gudinna, för stora bylsiga manskläder! Graviditeten påverkade mitt humör. Gjorde det svårt för mig att hantera Joas nya sätt mot mig. Det som hjälpte mig att hålla balansen var mina regelbundna ritualer för Gudinnan. Dans, rörelser, Stillhet. Närvaro.