Tiden som följde minns jag som härlig. Jag var helt upptagen av Xandra, och, förmodar jag, hon helt av mig. Vi gick, lekte och skrattade med varandra. Och när jag vaknade och grät på natten kom hon med sin nos och slickade bort mina tårar. I mina drömmar kunde jag inte skydda mig från smärtan. Det gick bra på dagen. Xandra och jag. Vi växte ihop. Det går snabbt med en liten valp som växer fort och som tror att det som finns runt omkring, just nu, är hela världen. Det blev varmare, och som jag trott var födan inget problem. Det kunde fortfarande bli mycket kallt på natten, men jag var bra på att finna nattläger.

Det tog lång tid att inse. Visserligen hade jag känt mig trött på morgnarna en tid. Och jag började få smak för vissa speciella örter. Illamåendet borde verkligen varit en alarmsignal. Att månadsblödningarna hade upphört tänkte jag först inte på, sedan förklarade jag bort det med att det kan bli så när man är utsatt för svåra omständigheter. Men när magen verkligen blev stor, trots att jag åt så lite och rörde mig så mycket, var jag tvungen att inse hur det var. I mig levde ett barn.

Det var första gången jag var gravid. En del av mina systrar hade börjat tidigt med att föda barn, men det låg inte för mig på samma sätt. Vi är alla olika. Jag visste självklart, som en kvinna ska veta, vad som hände med mig och min kropp. Först gör Gudinnan en slags markering i kvinnans kropp. Hon säger: Här kommer mitt Ljus att ta plats för att växa och så småningom träda ut i världen. Det är när mannens vätska väcker kvinnans krafter. Så byggs en kropp upp inuti en annan; ett utrymme skapas för Ljuset. Men först de sista månaderna bosätter sig verkligen Ljuset i den lilla kroppen. Så länge som möjligt stannar Gudinnans Ljus hos sin Moder, innan det på allvar lämnar sitt hem för att ta plats i en människokropp. Det var viktigt, hade jag fått lära mig, att hjälpa till och göra den nya kroppen till en bra plats att leva på. Genom att äta bra, sova bra, tänka gott, be och meditera för att upprätthålla kontakten med Modern. Det var en hjälp för barnet att minnas sitt ursprung.

Att vara gravid, ensam i ödemarken, med en halvvuxen hynda i sällskap är inte de bästa förutsättningar en kvinna kan ha. Det ursäktar inte, men det gör det mer förståeligt. Mitt humör svängde kraftigt. Det visste jag också var ganska vanligt. Känslosamhet och till och med överkänslighet var sådant kvinnor kunde behöva hjälp med av sina systrar. Läkekvinnorna var bra på att se symtomen innan den gravida själv förstod. För det är ju så att när man själv hamnar i ett tillstånd, av vilket slag det än må vara, är det lätt att tro att det är sanningen man upplever. Jag upplevde definitivt att min frustration, ångest och sorg över barnet i min mage var den Sanna Verkligheten. Och på något sätt kunde jag inte se möjligheten att barnet var Laertes. Jag visste att det var våldtäktsmannens. Det borde inte ha någon betydelse. Barnet visste inte om det. Gudinnans Ljus skulle komma till det vem som än låg bakom. Men jag kunde inte acceptera det. Nu var det så stort att jag inte kunde försöka stöta bort det utan risk för mitt eget liv.

Jag undrar ibland … vad är det som gör att vi gör vissa val och inte andra? Varför insåg jag inte att jag bar på ett barn innan det var för sent? Jag visade ju alla tecken! Vad kommer det sig att jag över huvud taget inte tänkte på att jag kunde ha ett barn inom mig, dels efter att jag och Laertes legat samman så många gånger, och dels efter våldsmannen? Jag hade ju inte skyddat mig sedan slakten på mina systrar. Jag kan inte svara på dessa frågor. Det kan bara Gudinnan göra. Kanske är det så att hon styr våra steg så att vi kan göra det vi måste. Och det är bara Hon som ser meningen i det som händer. Kanske är det så att hon, genom att se till att saker och ting sker, ger oss möjligheter att välja nya vägar. Sedan är det upp till oss om vi tar vara på möjligheten eller inte.