Men jag förstod inte. Hur skulle jag kunnat förstå?

Jag hade ansvar för vår överlevnad och det var det enda medvetna i mina tankar. Hur skulle vi klara oss från den ena dagen till den andra? Från morgon till kväll? Från förmiddag till eftermiddag? Och så var det kylan. Kylan satte åt oss mer och mer. Jag mindes inte längre hur det var att vara varm. Min kropp, som alltid varit stark och smidig, var nu bara stel. Det var svårt att gräva fram ätbara växtdelar ur jorden. Svårt att hitta vatten. Och, framför allt, svårt att jaga. Jag åt växter jag aldrig sett förut och hoppades att mitt lukt och smaksinne skulle leda mig rätt så att det inte var giftigt. Jag åt lavar, som visserligen inte var giftiga, men som smakade vidrigt. Svamp hittade jag en del, men vågade aldrig chansa, där åt jag bara av de jag var säker på.

Ja, det var svårt att jaga. Det var inte bara stelheten som hindrade mig. Jag hade också kraken att släpa på. Det gjorde det svårt att smyga, ännu svårare att röra mig snabbt. Dessutom var han ju aldrig tyst!

Det hindrar effektivt allt lurpassande.

Men nästan ännu värre var att det ständiga gnället skar in i mitt medvetande, in i mitt skelett. Jag trodde att jag skulle bli galen av det där ljudet som gned sig mot benpiporna, mot hjässbenet och mot bröstbenet. Det åt sig in i märgen på mig och smärtan var nästan outhärdlig. Hungern kunde jag stå ut med. Jag hade varit hungrig förr och efter några dagar känns det knappt längre. Det var svårare med svagheten som följde, yrseln och överkänsligheten. Men jag förstod inte att det berodde på hungern. Och på att mina reserver höll på att ta slut. Jag trodde det berodde på krypet.

Trodde att jag skulle bli galen? Kanske blev jag det verkligen. Försöker jag urskulda mig? Ja, förmodligen. Eller, ja, absolut. Men det är också ett försök att förstå mig själv, att förstå hur jag kunde handla som jag gjorde. För att jag ska kunna stå ut med mig själv. I detta liv och i nästa … och nästa … och nästa …

En morgon när vi vaknade var kylan värre än någonsin. Ett fint regn, eller snarare en ovanligt blöt dimma, hade drabbat oss i gryningen. Det försvann när solen gick upp. Men det blev inte varmare. Det började blåsa en isande vind och blåsten tog med sig alla värme från kroppen. Det lilla krypets gnyenden blev intensivare. Jag grät. Jag fylldes av en trötthet som fick mig att längta efter döden. Vi började gå, ungen hängde mot magen. Jag snubblade till men lyckades låta bli att landa framåt. Istället vred jag mig i sista stund och hamnade på sidan. Ungen räddades. Jag bet mig i tungan. Hårt.