Utan att svara öste upp jag en kopp full ur grytan med avkoket på roten.
- Drick, sa jag.
- Aldrig, sa hon. Det är bara dårar som dricker mer av den skiten än vad dom tål. Den sållar agnarna från vetet.
Nästan utan att veta själv hur det gick till satt jag på ett ögonblick bakom henne. Jag höll henne i en bensax och hade min kniv mot hennes strupe. I andra handen höll jag muggen. Jag borde inte ha blivit förvånad. Men det fanns ingen rädsla hos henne. Bara enorm upphetsning. Hon tryckte sig mot mitt sköte och andades tungt. Det verkade inte alls som om hon uppfattade mitt äckel. Ingenting kunde distrahera mig nu. Kniven sjönk en aning djupare.
- Du skulle inte kunna … sa hon tvärsäkert. Jag har aldrig träffat någon som du. Den första som förstått vad jag behöver, vad jag vill ha. Ingen har kunnat mäta sig med mig förut …
- Jag skulle kunna … sa jag. Känner du inte Dödsgudinnans närvaro här? Hon kan välja vem hon vill här … till och med Drottningen …

På avstånd hörde jag min egen röst. Den var hes av raseri. Aldrig förut hade jag känt bärsärkarraseri mot en kvinna. Det var med största viljestyrka jag lät bli att låta kniven glida igenom skinnet, ner mot benet i skelettet. Hon förstod fortfarande inte. Eller så var hon så styrd av sina drifter att hon inte kunde förstå.
- Om det passar dig, sa hon och skrattade rossligt. Jag tar lite grann.
Men när hon väl satt muggen till munnen hade hon inget annat val än att svälja. Så fort hon slutade tryckte jag hårdare med kniven. Det var mycket i muggen. Inte bara en munfull. Hon fick mer än någon av de andra fått under hela kvällen. Och det fick hon på en gång. Där någonstans började hon förstå. Fram till dess hade hon varit säker på sin makt. Över mig och över alla som var där. Men när hon inte kunde stoppa drogens verkan på henne … när hon började känna av sina egna demoner … när hon mötte sin egen ångest … den hon lagt ut på andra fram tills nu … Då blev hon rädd.
- Vem är du, viskade hon och såg på mig med stora ögon. Vem är du som kommer med hopp och förintelse? Är du Gudinnans utsända? Är du Döden själv? Och i hennes röst fanns spår av en djup längtan efter befrielse, en önskan om att allt skulle vara över. Jag insåg att det aldrig funnits en plan, aldrig funnits en tanke på att verkligen lyckas med att ta över världen. Det hade bara varit ett sätt att behålla makten, att leka det upphetsande spelet där hon var Drottning. Hon hade använt alla knep, alla tricks, allt som dök upp för att upprätthålla fasaden. Genom att spela på människors längtan efter gemenskap och deras rädsla för att bli övergivna. Hennes enda mål var tillfredsställelse av egna drifter. Att jag inte sett det med detsamma!


Jag satt hos henne medan hon dog. Det var det minsta jag kunde göra. Av hennes osammanhängande tal kunde jag ana hennes historia.