Men värkarna dröjde och jag tände en eld. Det var mycket gott med en kopp varmt te, med lite av läkeörterna i. Jag kokade upp mer vatten för att ha efteråt. Det skulle jag hinna värma flera gånger innan barnet var ute, men det visste jag inte då. Och ändå skulle det vara kallt när jag väl behövde det.

Det molade i magtrakten och spände i ryggen. Var det värkar? Jag visste inte. Hur skulle värkar kännas? Men när de väl kom behövde jag inte tvivla. Tack goda Gudinna, för att jag varit förutseende nog att tillverka kryckorna! Smärtan slog undan benen på mig. Allt blod försvann ur mitt ansikte. Min blick blev grön. Jag flämtade och fick ett svagt minne av att man talat om att andas på ett speciellt sätt. Och avslappning … man hade talat mycket om avslappning … jag borde ha tillbringat mycket mer tid i bön … i stillhet … sökt Gudinnans kontakt … värken lättade och gick över. Nu visste jag vad jag hade att vänta. Jag hittade en bättre ställning med stöd mot trädet. Jag hängde lika mycket mot trädet som i kryckorna. Försökte fokusera på att andningen skulle bli lugn och jämn. När nästa värk kom var jag bättre förberedd. Andningen förändrades automatiskt och kroppen tycktes veta vad den skulle göra utan att jag behövde lägga mig i alltför mycket. Det viktigaste för mig var att inte förlora fokus och få panik. Jag hade aldrig varit med om en sådan smärta förut. Jag önskade att jag var död. Jag önskade att barnet gick i bitar. Jag förlorade all uppfattning om tid och rum.

Det var fullmåne. Det underlättade mitt födsloarbete, eftersom månen drar. Men det gjorde mig också till ett synligt villebråd. I bakhuvudet fanns det som en hotande tanke hela tiden. Den ville få mig att tappa min koncentration, men jag höll den borta. Jag bad. Jag bad alla min barndoms böner och alla böner jag lärt mig som vuxen. Jag bad böner som kvinnor bett för tusentals år sedan, allt jag lärt mig och någonsin hört kom upp. Och jag bad mina egna böner, de jag bett den sista tiden, de sista åren. Jag bad alldeles nya böner. Jag talade med Gudinnan som om hon stod bredvid mig. Jag tyckte att hon stod bredvid mig. Platsen var plötsligt så ljus. Och smärtan blev en dov bakgrund till min andning. Jag svävade ovanför marken. Och jag släppte fram ljudet som jag hållit tillbaka.

Det var som om det var någon annan som lät.  Jag hörde ett avgrundsvrål bryta sig fram genom natten. Det steg och steg och blev en klinga av stål som delade verkligheten mitt itu. Och smärtan lättade.

Så gick natten. Värkarna kom och gick. Jag gick in i en annan verklighetsuppfattning när  det var som värst. Till slut visste jag inte hur länge jag stått där.  Jag kunde inte komma ihåg att det någonsin varit på något annat vis. Jag, hängande mot ett träd, vrålande, sökande lättnad i Ljuset av Gudinnan. Jag tackar det trädet som gav mig ett sådant stöd.

När jag äntligen märkte någon skillnad förstod jag att barnet var på väg ut. Tyngden nedåt var värre än någonsin. Jag gled ned på huk. I tre kraftiga sammandragningar stötte kroppen ut barnet. Jag fångade upp det och höll det mot min kropp. Efter en stund kände jag efterbörden komma. Jag var ett enda kaos av svett och blod. Kunde inte se själva barnet, det var en sörja av vitt och rött och kladdigt. Det såg förfärligt ut. Så började det gnälla.

Jag tyckte synd om det. Tog upp det, värmde vattnet i den lilla muggen. Det blivit kallt för länge sedan. Torkade ändå av barnet så gott det gick med hjälp av det. Konstaterade att det var en pojke. Mådde lite illa vid upptäckten. Stoppade honom innanför kläderna, nära brösten. Gick i den iskalla bäcken och tvättade mitt underliv. Det visste jag av någon anledning var livsviktigt. Så kom jag ihåg något jag hört om för länge, länge sedan.