Säcken med örter och droger gick jag noggrant igenom. Det fanns sådant jag behöll. Sådant jag kände igen och kunde ha nytta av. Som barn hade det först varit meningen att jag skulle läras upp till läkekvinna och hade på prov gått med en läkekunnig innan hon förkastat mig som alltför frisinnad. Då var jag mellan fem och nio år. Sedan fick jag komma till de fria kvinnorna. Men jag hade alltid haft ett intresse för läkeörter och tillbringat en del tid i helandegrottan också. När jag inte var i vägen. Det gjorde att jag var ganska insatt i växternas läkande kraft. Hade aldrig tänkt på att de också kunde användas i ett nedbrytande syfte. Man hade alltid varit noga med försiktighet i samband med örterna, och jag hade inte riktigt förstått varför. Förrän nu.


Våren och sommaren framskred . Jag mådde förhållandevis bra. Magen växte. Själv blev jag mager. Jag undvek på slutet människor helt och hållet. Hade väl knappast sprungit ner byarna innan heller. Men ibland hade jag idkat byteshandel för att få lite variation i maten. Mjölk och ost var någon jag längtade efter nästan hela tiden. Annars fanns det mesta vilt. Jag bytte mot flätade korgar eller täljda figurer. Att tälja hade blivit ett tidsfördriv. Det fick mig lugn när dåliga tankar dök upp. Jag tackade Gudinnan för att hon försett mig med en längd som inte på något sätt var anmärkningsvärd för en man. Hade jag varit kort hade det blivit betydligt svårare.

När jag närmade mig förlossningen sökte jag mig ut mot vildmarken. Vad jag skulle göra sedan hade jag ingen aning om. Att spela man med ett nyfött spädbarn var nog i det närmaste omöjligt.

Sista månaden undvek jag människor helt. Jag sökte mig ut i den riktiga i vildmarken. Det hade blivit tungt att röra sig. Jag försökte minnas allt jag kunde om förlossningarna som varit i klanen. Det var inte mycket. Visserligen var det stor fest och mycket glädje vid ett nytt barns ankomst … men tiden innan tillbringades mest i grottan för helande. Den havande fick arbeta med lätta sysslor där. Med de läkekunniga vid sin sida. Jag visste att de fick lära sig en del förlossningstekniker. Men det är skillnad att ha en aning om något och att kunna något.

Kunde inte göra annat än att ha tillit.

Tyngden i kroppen fick mig att tillverka ett slags kryckor med en v – formation i toppen. Det gjorde att jag kunde hänga i dem när jag behövde vila. Det lättade pressen på ryggen och kändes skönt över magen. De skulle också komma till användning vid förlossningen, visste jag. Eftersom jag var ensam måste jag se till att det fanns något som höll mig under armarna. Jag hade gått uppåt och uppåt den sista veckan. Berget jag forcerade var högt, men jag ville komma så långt som möjligt från andra människor. Jag hade följt ett vattendrag och hoppades att jag skulle kunna stanna vid dess källa. Den låg mycket högt, vilket passade mig precis. Vatten skulle jag komma att behöva. Årstiden höll på att glida över till den kalla. Det var enda nackdelen med att vara så högt uppe. Det var mycket kallare där. Jag hade ännu inte kommit fram till vattendragets källa när vattnet en kväll gick. Det kändes underligt. Som om något sprack. Och så släpptes allt vatten ut. Nu gällde det att inte ligga ner. Det drog och drog i underlivet. Hela jag ville följa den känslan och krypa ihop på marken. Det fick jag absolut inte göra. Det hade jag i alla fall plockat upp hemma i byn. Det fanns inget som var så förödande för förlossningsarbetet som att lägga sig ner. Det drog ut på arbetet på ett sådant sätt att det fanns risk för mödrarnas liv. Likaväl som barnens. Ingen orkar att föda ut ett barn alltför länge. Snabbt kom jag på att kryckorna nog var bra, men inte ett tillräckligt stöd. Det var mycket vingligt, jag behövde ryggstöd också. Värkarna hade ännu inte kommit igång ordentligt. Jag hade stannat vid det enda trädet inom synhåll och det fick bli mitt ryggstöd. Mitt läderkrus var fyllt med vatten. Bäcken porlade med iskallt vatten strax bredvid. Jag hade några torkade rötter att äta efteråt. Jag hade mitt medicinförråd tillgängligt.