Kanske var det anledningen till att jag inte kunde lämna ungen i ödemarken. Jag tog ett ansvar som egentligen skulle ligga på många människor. Men tack vare den här vetskapen om att alla barn var en gåva, sällsynt och vacker, var och en på sitt unika sätt, så kunde jag inte överge honom.

Vreden la sig, hade jag velat säga. Men det är inte sant. Vreden förändrade form. Den fick mig att darra, och skakningarna fortsatte ner i min kropp och jag tänker att den omskapade mig. Minsta del av mig berördes och präglades. Jag blev sjuk, fick värk i kroppen, febern brände, huvudet kändes som en yxa hade kluvit det. Och hela tiden tog jag hand om ungen. Jag minns inte riktigt. Dagarna flöt ihop. Kanske var jag inte sjuk så länge, kanske var det längre än jag kan föreställa mig. Xandra kom inte tillbaka. Till slut, fortfarande med feber i kroppen, beslöt jag mig för att gå vidare. Gudinnan hade vakat över vårt läger och inga djur hade attackerat oss, men jag ville utmana Henne. Det var dags.

När febern väl var borta kändes inte vreden så tydligt längre. Den var mer som ett mycket avlägset muller som jag ständigt bar med mig. Till slut vande jag mig och visste nästan inte att det någonsin varit på något annat sätt. Men när jag ser tillbaka förstår jag att ett grundläggande perspektiv hade förändrats. Och det skulle komma att genomsyra mitt tankesätt och mina handlingar för mycket lång tid framöver utan att jag var medveten om det.

Det hade varit kallt länge och det blev stadigt kallare och kallare. Jag hade inte mycket mjölk att erbjuda den lille kraken. Han blev allt gnälligare. Inte högljuddare, nej, tvärtom. Men han var aldrig nöjd, aldrig mätt, aldrig riktigt torr, aldrig varm. Precis som jag. Med den skillnaden att jag förstod varför det var som det var. Det gjorde att jag var tyst och inriktade mig på att överleva. Jag hade honom närmast kroppen, virad intill mig med en gammal trasa. Egentligen vet jag inte om vi kunde ge varandra särskilt mycket värme. Han var ju så liten och tunn. Och jag var så fylld av de kluvna känslor han uppfyllde mig med, känslor som snarare var åt det iskalla hållet än det varma.

Varje gång jag såg på honom påmindes jag om den vedervärdige man som trängt sig in i mig mot min vilja. En man som inte ens var värd att kallas man, ett missfoster i Gudinnans värld, som vanhelgat den heliga Livmodern, hon som ger liv. Han som rivit sönder den glädje och det hopp som väckts av min kärlek till Laertes. Han som fick mig att fly för mitt liv för att leva på gränsen till döden fylld av känslor som förtärde mig inifrån.

När jag såg på barnet letade jag efter likheter. Trots att jag inte längre kunde se mannens ansikte framför mig. Han hade blivit en blank mask, en symbol för det kärlekslösa och kvinnofientliga samhälle som vuxit fram. Ändå sökte jag efter tecken som kunde visa att det var HANS barn och inte Laertes. Ögonbrynsbågen? Var det inte vinklad på ett gement och illvilligt sätt? Var inte läppen uppdragen i högmod och näsvingarna utvidgade av förakt? Jag skapade mot min vilja ett nytt missfoster bara genom att vägra se det barn som faktiskt fanns där.

Ändå … ibland var han faktiskt en tröst. När vi gått hela dagen genom ett kallt och ödsligt landskap, med bara lite rötter att tugga på och vi till slut tillät oss att slå läger för natten, då var det ändå ganska trösterikt att hålla om en annan levande varelse. Att få andas in i hans öron, snusa på den mjuka skallen och nynna vaggvisor för oss båda. Hans hjärtslag pickade under min hand och fyllde mig med en märkvärdig trygghet, en känsla av lugn. Men det var så länge det var mörkt. Så länge jag inte kunde se honom tydligt. På dagarna betraktade jag honom och avskydde honom. Han sinkade mig och gjorde det nästan omöjligt att jaga. Jag var utsvulten, nedkyld och mycket deprimerad. På natten dolde mörkret oss för varandra. Han kunde inte se föraktet och avskyn som speglades i mitt ansikte, i mina rörelser, i min röst och i mitt sätt att hålla honom under dagen. I mörkret fanns vi för varandra. Mina tysta vaggsånger lindade in oss i en vagga av tillförsikt som fick oss båda att somna om. Då gnällde han inte, även om det knappt fanns någon mjölk alls i mina bröst.

Men efter varje natt kom en ny dag.