Gudinnekraften rann av mig och vid horisonten började solen långsamt stiga upp.  Jag såg mig omkring där jag satt med den döda i min famn. Överallt låg människor som spillror. Det fanns spyor och blod överallt. Till och med avföring kunde man känna lukten av. Vad skulle jag göra? Någon vaknade och ropade efter vatten. Jag lade ner den döda och hämtade vatten till henne. Fler ville ha. Jag delade ut. Mardrömmen var över. För mig.

Jag var färdig med dessa kvinnor. Deras Drottning var död och de skulle nu själva få  ansvara för sina liv. Det skulle inte finnas mer gifter för dem, de skulle bli fria.

Jag orkade inte vara kvar. Mitt ansvar tog slut här. Om jag över huvud taget hade haft något ansvar. Jag gick in i sovgrottan och samlade ihop mina saker. Ullmanteln, särken, de extra benkläderna. Jag beslöt mig också för att rulla ihop sovmattan och ta den med mig. Vid drottningens bädd tog jag hennes kam. Jag hade ingen. Dessutom skulle den alltid hjälpa mig att komma ihåg henne. Jag luktade i koppen som fortfarande stod där. Den illaluktande vätskan stod kvar, påfylld. När jag luktade på den nu slog den an en sträng i mitt minne. Detta var en drog mot mycket stark smärta. Hur ofta hade hon tagit det?

Så mindes jag att det fanns en utgång från den här grottan. Jag beslöt mig för att gå ut den vägen. Jag orkade inte möta de utslagna kvinnorna där ute. De som mådde så dåligt och som snart skulle hitta sin Drottning död. När jag kom ut i sista gången mot friheten, mot ljuset, fann jag en säck. I den låg alla sorters medikamenter. Droger av alla sorter. Pulver, torkade svampar, bark, gräs, kletiga sörjor i små askar. Jag kände igen en del, andra var helt nya för mig. Jag tog med mig alltihop för att förstöra innehållet. Själva säcken kunde komma till användning. Så gick jag bort till min och Xandras mötesplats.

Det dröjde inte länge förrän hon dök upp. Hon var vild av glädje, och jag hade ett sjå med att få henne att hålla tyst. Vi drog därifrån direkt. Jag ville bort därifrån så fort som möjligt.

En tanke hade slagit mig som följde med mig. Den gjorde mig tyst och betryckt. Xandra gjorde sitt bästa för att muntra upp mig. Jag hade alltid betraktat män som främmande och … dumma. Ja, dumma. De hade svårt att se helheten, att förstå vad som var bäst för jorden, klanen, barnen. De tycktes alltid styras av egna behov. Allt de gjorde verkade kortsiktigt. Men Laertes hade varit annorlunda. Det var jag säker på. Och hästmännen hade levt ett bra liv. Om denna sjuka kvinna, som hade kallat sig drottning, var ett resultat av sina erfarenheter … Var då också de sjuka männens samhälle ett resultat av sina erfarenheter? Vem, var hade de fått sina erfarenheter ifrån i så fall? Var det så att kvinnor behandlat dem illa? Använt dem för egna behov? Utnyttjat dem? Sugit ur dem deras kraft?

Tanken gjorde mig deprimerad. Vad tjänade det till? Tårarna, de förbannade tårarna kom rinnande igen. Xandra gnällde och hoppade när hon såg dem, men jag fortsatte bara gå. Jag hade min unge att tänka på, behövde inga spekulationer i vad som kom först, hönan eller ägget.