Jag kände en vag motvilja mot att berätta vad min roll hade varit i mitt gamla systerskap. Att jag hade varit kontakten mellan min Drottning och Gudinnan. Att jag kunnat ana framtiden och se möjligheter där ingen annan kunde se dem. Rösten inom mig varnade mig igen. Var försiktig!

- Jag är trött, hungrig och törstig, sa jag. Där jag kommer ifrån brukade vi börja med att bjuda på det vi hade innan vi hörde vandrarens berättelse.
- Du har så rätt, log Drottningen. Det har vi glömt bort! Självklart ska du få äta, dricka och sova. Hon gjorde en gest som fick hennes vakter att resa sig och hämta ett krus med vatten och en skål med innehållet från grytan. Jag luktade i skålen. Drottningen skrattade.
- Jag lovar, sa hon, det finns inget i den som är skadligt för dig på något sätt.
Jag visste att jag varit oartig som luktat på maten först. I mitt gamla systraskap var det en av de grövsta förolämpningarna. Det kunde ha varit en anledning till att be vandraren dra vidare. Men min känsla av fara var så stark att jag inte kunde bortse från den. Dessutom följde den här klanen ingen av de gamla reglerna själva.

Maten luktade underbart. Det var blandade rötter och kaninkött. Gott kryddat, salvia, rosmarin. Jag tror att jag skulle ha känt om det funnits någon läkerot i den.

Under tiden jag åt satt de andra tre kvinnorna tysta och tittade på mig. Efteråt nästan överväldigade sömnen mig. Drottningen log igen och bad mig följa med de två andra kvinnorna till mitt nya nattläger. Men jag hade ett ärende kvar innan jag tillät mig att sova. Xandra låg utanför och jag ville ha henne med mig. Nästan yr av trötthet gick jag genom tunneln ut till henne. Jag noterade att de två vakterna gick bakom mig.

Xandra låg kvar där jag lämnat henne. Hon lyfte huvudet när jag kom emot henne, men rörde sig inte för övrigt. Jag sjönk ner bredvid henne och kramade henne. Hon slickade mig i ansiktet och såg sedan allvarligt och bedjande på mig. Hon ville att jag skulle komma med henne. Att vi skulle gå därifrån. Jag talade med henne. Äntligen hade jag funnit kvinnor, sa jag. De var kanske inte som jag hade förväntat mig, men jag var tvungen att ge dem en chans. Med ett barn i magen fick jag vara tacksam för allt människostöd jag kunde få. Visst verkade de konstiga, men det var nya tider nu, och jag visste inte vad det innebar. Egentligen.

Vi blev båda lugnade av varandra. Hon ville fortfarande inte följa med mig in, men hon visste att jag tänkte på henne. Att jag inte övergivit henne. Jag stapplade tillbaka. Det var en underlig känsla att ha två krigare bakom mig. Om de gått med mig hade det varit en annan sak. Nu gick de bakom. Allt kändes mer och mer som en dröm. Väl inne på gården fördes jag till en grotta. Där inne var tydligen sovplatsen för de flesta av kvinnorna. Vi gick igenom den. Innanför fanns en annan, lite mindre grotta. Jag förstod att detta var Drottningens plats. Den var längst in, mest skyddad … men jag kunde känna på luften att det fanns en utgång i närheten som inte syntes. Hon hade en egen reträtt. Jag undrade om hennes klan kände till det. Hennes vakter gjorde det säkert. Dessa två kvinnor som ännu inte talat med mig. De hade talat till mig, men inte med mig. De var också mycket vackra och mycket starka. Drottningen hade valt de med bredast och längst benstomme. De påminde mig om två vildhästar som fångats in och tvingats till lydnad. De hade slutat tänka själva. Inte som min Nacza, som var en del av mig, när vi agerade tillsammans … vid den tanken klingade något an inom mig … men jag kunde inte få grepp om det …