Tröttheten blev mig övermäktig och jag föll i tung sömn på den kamelfäll jag blev anvisad. Innan jag försvann fullständigt kände jag att en annan fäll lades över mig. Långt bort hörde jag ett mummel av röster medan jag sjönk djupare och djupare in i en drömlös vila … och kände en mjuk hand på min mage. Det var Laertes. Han var tillbaka! Den mjuka, varma handen på min mage masserade försiktigt. En annan hand slöt sig varmt om mitt sköte och jag kände två fingrar stickas in … jag blev förvirrad. Laertes var inte här? Jag hade lämnat honom bakom mig? Vad var det som hände? Skötet som nyss varit varmt och mottagande slöt sig och blev kallt. Jag vaknade med ett ryck. Drottningen satt vid min sida med händerna på min kropp. Hon drog undan dem. Hon log. – Var inte rädd, sa hon med mjuk röst. Jag ville bara försäkra mig om att jag hade rätt. Vi är fulltaliga i vår klan. Vi kan egentligen inte ta emot fler kvinnor. Men du bär på ett barn. Det är ett gott tecken. Det kan jag använda för att ge människorna här nytt hopp, ny livslust och tro på framtiden. Du kommer med ett barn till mig! Gudinnan är med mig!

Jag kände mig äcklad och kränkt. Halvt borta i sömnens värld försökte jag att samla ihop mig. Det var svårt att förstå vad det var hon sade. Barn? Hopp? Gudinnan?

- Dessutom är du vacker, fortsatte hon. Jag ligger gärna samman med dig, här och nu. Mina kvinnor har jag skickat ut till de andra, de får sova där inatt … Medan hon talade gled hon ner längs med mig på min fäll. När jag kände hennes andedräkt i ansiktet rös jag till.

Jag hade aldrig träffat en människa som hon. Vacker, kraftfull och oerhört sensitiv, använde hon sina förmågor på ett sätt som jag aldrig trott att en Drottning skulle göra. Min kropp, som redan i sömnen avvisat henne, glödde ändå av längtan efter beröring, närhet och ömhet. Skötet hade återigen börjat pulsera på ett sätt som jag inte ville. Jag kände mig utelämnad och naken, kränkt och fruktansvärt ensam. Hon var den enda människa som brydde sig det minsta om mig. Och det var hon som kränkte mig. Jag uppfattade henne som kall. Men hennes händer var varma, mjuka. Jag började gråta.

Men ett ryck satte hon sig upp.
- Men, min vackra vän, gråter du? Kära, kära du, inte var det min mening att göra dig ledsen!
Hon tog mitt huvud i sitt knä och började försiktigt stryka mig över pannan. Lågt nynnade hon en gammal gudinnesång som jag inte hört sedan jag var barn. Och tårarna rann. Jag tyckte att det var förfärligt. Det var verkligen det jag minst av allt ville; blotta mig så inför denna kvinna. Varningsrösten inom mig ropade högt, men jag hade inget försvar. Långsamt gick det upp för mig att detta var en reaktion på barnet i min kropp. Jag hade sett liknande saker hända med mina vänner i systerskapet. Även de allra starkaste blev gråtmilda och känsliga under sitt havandeskap. Förbannade unge!

Jag somnade.