Den här gången fick jag sova ostörd. När jag vaknade var jag ensam och var det redan långt gånget på dagen. Jag kände mig utsövd. När jag kom ut på gården strosade några få kvinnor omkring. De såg sömndruckna ut. Det förvånade mig inte. Det, som de tuggat kvällen innan brukade sitta i flera dagar. Det gjorde en oduglig för jakt och spaning. Det gjorde en oduglig till det mesta. Drottningen syntes inte till. Jag drog mig försiktigt mot utgången, och först i själva tunneln märkte jag att en av vakterna var bakom mig. Det struntade jag i. Det var mer som en bekräftelse på vad jag redan visste. Xandra var inte där. Det förvånade mig inte heller. Hon hade sitt att göra. Utforska, jaga, hitta vatten, hålla sig undan. Hon hade lämnat sitt luktspår och en liten grop. Jag lät min morgonurin alldeles bredvid så att hon skulle veta att jag varit där. Sedan gick jag tillbaka. Utan att veta vad jag skulle göra letade jag efter lite mat. Fortfarande talade ingen med mig. Ingen erbjöd mig mat eller vatten. Jag hittade en bit bröd, bakat på något odefinierbart mjöl. Och där fanns en stor lerkruka full med regnvatten. Den slevade jag i mig ur. Sedan gick jag till kvinnornas sovgrotta.

Jag hittade en kvinna som just vaknat. Där fanns ytterligare några sovande. De verkade sova mycket hårt. Jag slog mig ner bredvid den nyvaknade.
- Mitt namn är Altheia, sa jag.
- Välkommen, sa hon, mitt namn är Mana. Hennes röst var sömndrucken. Kom du igår? Jag blev helt borta och minns nästan ingenting av kvällen … det är den förbannade roten. Skönt så länge det varar, med sedan … helt väck. Jag avskyr de här dagarna efteråt.
Jag tittade förvånat på henne.
- Varför tuggar du en då?
- Tja, sa hon, Drottningen uppmuntrar det. Hon säger att vi kan komma i kontakt med Gudinnan den vägen och vi behöver all vägledning vi kan få. Dessutom är det rätt skönt. Jag slipper tänka en stund, slipper känna oron.
Drottningen uppmuntrade sina kvinnor att tugga roten! Jag noterade den vaktande kvinnan i grottöppningen. Hon hade ögonen på mig. Jag var inte fri här. Men var jag fånge?
- Vill du verkligen tugga den? Vet du, känner du till verkningarna av den, undrade jag.
- Drottningen säger att det där inte är så farligt. Det är sådant man sagt för att hålla vanligt folk borta från sådant som helarna sysslade med.  Drottningen säger att det bara var för att behålla makten hos några få. Nu är det nya tider. Om vi ska få tillbaka kvinnomakten från männen måste vi förstå att vi har precis lika stora krafter och lika mycket kontakt med Gudinnan allihop.
Jag tittade förvirrat på henne. Vad var det hon sa egentligen? Det klart att vi alla hade lika stora krafter … och självklart kunde alla träna upp sin förmåga att förnimma Gudinnan … men så hade det väl alltid varit? Nacza dök upp inom mig och jag mindes tanken på henne och min jämförelse med Drottningens vakter. Här fanns en motsägelse, men jag kunde inte greppa den.

Mana fortsatte prata. Hon talade i en övertygande ton som inte hade samband med det hon sade. Trots att hon var sömndrucken och lite mosig tvekade hon inte en sekund på orden. Det hon beskrev var en sammanslutning av kvinnor som hade som uppgift att hämnas på männen och återta makten i världen. För att göra det krävdes det vissa avkall på gamla traditioner som kvinnor stått för. Bland annat dyrkades den Mörka Gudinnan. Det var hon som skulle hjälpa dem tillbaka till makten.  Det var mest henne de sökte få kontakt med när de provade olika droger. För tydligen experimenterades det ganska mycket bland kvinnorna för att uppnå ett sinnestillstånd som gjorde det möjligt att förstå Gudinnans vilja. Manas ord sa att hon var beredd att göra nästan vad som helst för att ta makten från männen. Jag kunde spåra Drottningens röst i allt hon sa. Trots tonen, trots orden,  kände jag att det hon sa inte var sant för henne. Varför hade hon accepterat det som sin sanning om hon inte kände att det var sant i djupet av sin själ?