Skrattet hördes igen. Ett kacklande, gällt skratt från en spindelliknande varelse.
- Du ser inte lycklig ut, sa jag, fullkomligt trygg i mitt flödande Ljus.
Skrattet kom av sig. Hon tittade ilsket på mig.
- Om bara alla gjorde som jag sa och lyssnade på mig, skulle allt bli bra, fräste hon. Hennes ögon försökte förbanna mig, men inget kunde skada mig där jag stod. Jag log.
- Nu känner jag dig, sa jag. Nu vet jag vad jag har att göra med. Alla Drottningar ska vara som spindlar, ett centrum för sina systrar. En offergåva till klanen. Men hon får inte vara dödligt farlig. Hon får inte göra något för sin egen skull. Då är hon ingen Drottning. Hon får aldrig stå över sina medsystrar. Hon får inte kräva makt för maktens skull. Du är ingen Drottning.
Hennes ansiktsuttryck blev för en sekund osäkert. Så sa hon, hårt:
- Det är nya tider nu. Det gamla gäller inte längre. Gudinnan är död, länge leve Drottningen. Varför är du inte rädd för mig? Hon såg ilsket på mig.
- Det, måste vara din sak att lista ut, sa jag medan Ljuset sakta drog ut mig från min inre värld, ut till grottan och golvet som jag fallit ihop på.

Jag kröp bort till mina fällar och kröp in under dem. Tröttheten övermannade mig. En kort stund sov jag djupt och drömlöst. Det var precis den återhämtning jag behövde. Jag vaknade med ett ryck, klarvaken. Hela händelsen med Spindelkvinnan spelades upp inom mig och jag förstod att jag mött kvinnan som kallade sig drottning ur ett annat perspektiv. Jag förstod vad Gudinnan velat visa mig. Jag förstod varför hon varnat mig så snart jag kom dit. Men jag förstod inte mitt syfte där, bland dessa vilsna kvinnor. Vad skulle jag göra med min vetskap? Det påminde mig om min vetskap om vår undergång innan vi gick ut i vår sista strid. Vad kunde jag gjort då för att förhindra? Vad kunde ha räddat oss? Vanmakten överföll mig.

I samma ögonblick kände jag att någon kom in. Jag tittade upp och där stod hon. I sin mänskliga gestalt slogs jag av hennes skönhet. Det var svårt att förstå att denna ståtliga kvinna med nästan Gudinneliknande skönhet var så sargad inuti.

Hon slog sig ner bredvid mig där jag låg. Utan att röra vid mig. Jag förbannade min kropp som längtade efter varma händer som skulle trösta och ta hand om mig. Det gjorde mig beroende och svag. Det sista jag behövde just nu. Hon sa inte ett ord om var hon kom ifrån eller vad hon gjort.
- De andra kvinnorna undrar varför jag har tagit emot dig hos oss. Det var länge sedan vi gjorde något sådant. Vi har inte plats för fler än vi är, och knappt det. Jag har sagt dem att du är utsänd från Gudinnan och att du kommer att komma med det glada budskapet att en ny tid ska komma där nya människor ska födas som ska återta makten från männen. Ja, de vet ännu inte att det rent konkret är så att du bär på ett barn, bara att du är Gudinnans budbärare som kommer med hopp.