Under vårt samtal hade hon dragit sig närmare och närmare. När hon berättade om att döda mig och offra barnet om det blev en pojke viskade hon det ömsint i mitt öra. Jag förstod att våldet gjorde henne våldsamt upphetsad. Jag blev illamående. Ett skrik hördes plötsligt genom natten. Förfärligt, ångestladdat. Jag ryckte till och ville gå och se vad som hände. Hennes händer hårdnade och höll mig kvar. Hon fortsatte viska i mitt öra.
- Det är bara någon som fått för mycket, sa hon. Man blir galen om man dricker för mycket. Man kan skada sig själv. Eller andra.
Hon luktade. Det ångade om henne. Stämningen, makten, skräcken som genomsyrade klanen, allt hetsade upp henne. Det hade inte ett dugg med mig att göra. Jag var ny, en utmaning, en möjlighet att utöka sin makt. Nu flåsade hon. Jag log och sa att jag var tvungen att uträtta mina behov.
- Kom snart tillbaka, sa hon med en stämma som innehöll både hot och åtrå.

Elden hade börjat falna. Den kastade vilda skuggor över marken. Månen doldes av moln som drog förbi, som om en storm var på väg. Kvinnorna som suttit i ring var borta. Känslan av ångest i mig ökade. Nu hördes ett nytt skri. Från ett annat håll. Någonstans i mörkret hördes flåsanden och stönanden. Njutning eller smärta? Slag och sparkar. Jag kände Dödsgudinnans närvaro. Så kom månen fram och jag såg ett inferno. Några kroppar var sammanlindade, men man kunde inte se om det var kamp eller njutning. Rakel hade just skurit av sitt högra bröst. Blodet rann och hon var vit som månen själv i ansiktet. Mana satt och skar sig i armarna. Gång på gång, medan hon vaggade fram och tillbaka. Hennes ögon sa att hon var i en annan värld. En kvinna tillfredsställde sig själv om och om igen medan en annan lystet såg på. Överallt låg kvinnor helt utslagna, med drömmar som fick dem att rycka, krampa och skrika av skräck. Mitt illamående blev allt kraftigare. Elena låg helt stilla, ganska nära elden. När jag gick åt hennes håll såg jag att också hon skurit av sig sitt högra bröst. Om hon inte redan förblött skulle hon ha gjort det innan morgonen. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. När jag närmade mig Rakel tittade hon oseende på mig. Hon kände inte igen mig. Jag ville stoppa hennes blodflöde, men hon satt redan med ett klädesplagg hårt tryckt mot bröstkorgen. Där hennes bröst hade funnits för en liten stund sedan. Istället gick jag fram till Mana. Jag la armen om henne. Hon lutade huvudet mot min axel och fortsatte skära. Djupare och djupare. Hela hon var nedblodad. Jag tog varsamt kniven ifrån henne och hon tittade förvirrat på mig.
- Sov, Mana, sa jag. Sov. I morgon är allt bättre.
- Men … det gör så ont, gnällde hon, som en liten flicka. Allt gör så ont.
- Bara sov, så ska du se att allt blir bra.
Hon slöt ögonen som ett barn som gör vad det blir tillsagt, utan att veta varför. Försiktigt la jag om hennes armar så gott jag kunde. Jag hade blod över mina armar och över mina händer. Blod i ansiktet. Jag gick tillbaka till Drottningen. Månen var fortfarande framme.
- Blod, sa hon. Du är alldeles nedblodad … och hon strök med pekfingret över min kind. Så stoppade hon fingret i munnen.
- Vems är det?
- Manas, svarade jag.
- Är hon död? Nästan viskade hon.
- Nej, svarade jag kallt. Rakel och Elena har skurit bort sitt högra bröst. De är snart döda, däremot.
- Åh, sa hon släpigt. Inte trodde jag att de skulle ta mig på allvar …
- Vad menar du?
- Jag berättade för dem om en klan jag bott med, där kvinnorna skar bort sitt högra bröst för att bli bättre krigare. För att kunna spänna bågen lättare. Jag hittade bara på. Vilken kvinna vill skära bort sitt bröst? Hon skrattade. Inte trodde jag att de var så dumma ...