Min förtvivlan var stark. Nu grät jag varje kväll, innan jag somnade. Varje kväll slickade Xandra mina kinder och la sig tätt, tätt intill. På dagarna hade vi börjat jaga ihop och det gick bättre och bättre. Det blev kött oftare och oftare. Jag kände att jag behövde det; barnet behövde det. Barnet blev något som krävde. Det var som en parasit. Och ingen tog hand om mig! Ibland tyckte jag så synd om mig att det var svårt att härda ut. Jag började alltmer längta efter mänskligt sällskap.

En kväll hade vi varit på väg längre än vi brukade. Det var ovanlig kallt. Som tur var lyste fullmånen och jag följde dess väg i tillit till att Gudinnan förde mig till ett bra nattkvarter. Natten målade allt i silver och svart. De spensliga träd som växte i den här trakten såg skelettliknande ut och fördjupningarna i bergen gapade som tomma ögonhålor. Jag tyckte att det glimmade till i en av hålorna, men trodde att jag misstagit mig. Så såg jag Xandra resa ragg. Jag gjorde tecknet för ”smyga” till henne och vi tog oss försiktigt fram mot mörkret. När vi närmade oss hörde jag sång. Det var gamla kvinnosånger. Och det var kvinnor som sjöng. Lättnaden gav mig blodvallningar. Känslan som väcktes var så stark att tårarna började rinna. Det var bara gammal vana som hindrade mig från att gå rakt in till dem och tillkänna ge mig själv. Vi fortsatte att smyga fram. Jag var nästan ända framme när jag såg deras varningssystem. Jag kände igen det. Det kändes underbart. Människor av min egen sort! Här, mitt ute i ödemarken! Vilka kunde det vara? Kunde det vara någon jag kände, hade någon mer överlevt? Jag försökte känna in flödet från de därinne, men jag var så upprörd, så känslomässigt engagerad att allt jag upplevde var mina egna skakningar av förväntan. Hjärtat slog fort, fort.

Till min stora förvåning visade Xandra fortfarande ragg. Om jag var lugn borde hon väl vara det också? Fast jag var ju inte lugn, förstås. Jag var alldeles skakig. Kunde det stämma, var det sant? Att jag stött på mina systrar? Jag smög mig närmare och lät Xandra stanna där hon var. De fortsatte att sjunga därinne. Lättnaden över att finna mina likar var så stor att det susade och sjöng i mitt blod, och utan att jag var medveten om det började jag sjunga med. Först lågmält och så småningom högre och högre och högre. Plötsligt syntes en högrest gestalt i öppningen till berget. Det var en krigare. Hon var lång, muskulös, vacker. Hennes näsvingar var vinklade uppåt liksom hennes kraftiga ögonbryn. Hon slängde till med huvudet och två andra krigare stod plötsligt vid min sida och högg tag i mina armbågar. De föste mig in i berget.

Jag var förvånad över mottagandet, men ifrågasatte inte. Det var tydligt att den långa kvinnan var Drottning. Det var inte min sak att ifrågasätta en Drottning. Öppningen ledde rakt igenom berget, i en lång gång. Väl ute på andra sidan kunde jag se en eld som brann i mitten av något som nästan såg ut som en innergård. De hade hittat ett mycket bra gömställe. Runt elden satt kvinnor av alla de sorter. Man kunde se att de försökt att klä upp sig till en av
Gudinnefesterna, men de såg ovanligt slitna och trasiga ut. Var det konstigt? Hade de gått igenom bara en del av det jag gått igenom så hade de all rätt att se risiga ut. Jag kastades ner på marken vid elden. Det förvånade mig. Drottningen ställde sig framför mig och hennes gestalt sträckte sig långt upp mot himmelen. Jag förstod att hon använde sig av Gudinnans hjälp för att se större ut än hon var. Det två som tagit in mig hade satt sig på huk på varsin sida av mig. Drottningen började fråga ut mig. Hon sa inte vem hon var och hon berättade inget om det andra. Jag svarade sanningsenligt på allt. Och jag började ”känna”. Allt eftersom min hjärtskärande starka glädje lugnade ned sig började jag känna in stämningen. Att kvinnorna såg slitna ut hade inte med klädseln att göra. Det var deras ansikten. Antingen lyste de av bitterhet, av rädsla eller av hat. Inte till mig, utan mer till livet. Det fanns också de där det bara fanns resignation. En hårdhet lyste i deras ansikten. Hos några glimtade det ändå till något som liknade medkänsla eller systerskap när de såg på mig. Drottningens frågor började sina. Det var en vacker kvinna. Hon såg också mycket hård ut. Jag hade lärt mig att det var utseendet hos någon som tvingats döda många människor. Jag undrade vad hennes historia var.