Till sist blev hon ändå nöjd med mina svar och lät mig sitta med i ringen. De andra släppte utan protester in mig. Men utan större nyfikenhet. Jag var förvirrad. Det här liknade inte alls det jag skulle ha trott att ett möte med systerskapet skulle vara. Man talade inte mycket. Så såg jag att de flesta tuggade på en rot som jag kände igen. Det var en stark smärtlindrande medicin. Vi brukade ta det om vi var svårt skadade och behövde sova för att läka. Vad var detta? Hade de glömt hur man lever? Jag blev erbjuden en bit att tugga, men jag ville inte. Det var så dubbelt. Dels var det underbart att vara omgiven av människor, av systrar igen. Dels var det skrämmande med den underliga stämningen som präglade festen. Jag la märke till att Drottningen inte tuggade något av roten. De hade ätit av en gryta som fortfarande doftade frestande, men ingen erbjöd mig mat. Och jag sa inget. Jag väntade. Och lät Gudinnan fylla mig. Jag var varnad. Var försiktig, var det en röst som sa, gång på gång, inom mig. Så jag var försiktig. Var uppmärksam, sa rösten. Och jag försökte vara uppmärksam.

Sjungandet återupptogs. När jag nu hörde det uppfattade jag att det var utan klang, utan liv. Entonigt, nästan malande sjöngs de gamla sångerna. Ändå värmdes mitt hjärta. Jag försökte hitta på undanflykter för det underliga mottagandet. Ville försvara dem. Ville så gärna ha hittat hem …

Men jag kunde inte förneka tomheten inom mig. Det var något som var fel. Det fanns ingen värme hos dessa människor hur mycket jag än önskade det. Något hade gått förlorat. Jag undrade hur.

De flesta slocknade där de satt, vid elden. Några drog sig undan allteftersom natten framskred. Drottningen satt lite för sig själv tillsammans med de två kvinnor som fört in mig genom berget. Hon var mycket uppmärksam på allt som skedde. Men varför reagerade hon inte på att så många tuggade på läkerötterna?

Jag var trött och hungrig intill döden. Min kropp behövde vätska. Men något höll mig från att fråga efter det jag behövde. Rädsla för att bli avvisad? Att inte få det jag ville ha? Till slut kom en av Drottningens kvinnor fram till mig och sa att jag kunde komma fram till Drottningen nu. Nästan alla som suttit vid elden och sjungit hade antingen dragit sig undan eller slocknat. De få som fortfarande höll sig uppe såg ut att vara djupt inne i drömmarnas värld där de satt.

Drottningen log vänligt mot mig när jag slog mig ner mitt emot henne.
- Du intresserar mig, sa hon. Du är vaknare än någon annan här och har en energi som är förhållandevis frisk och stark. Men hur är det? Bär du ett barn i din kropp?

Det förvånade mig att hon ställde en så intim fråga till mig. Det var inte brukligt att trampa in i en annan kvinnas innersta utan att bli inbjuden. Jag visste inte vad jag skulle svara. Alltihop föreföll mig så absurt. Jag sa det jag tänkte.
- Det förvånar mig att bli ställd inför en så direkt fråga. Det brukliga är att den som kanske blivit välsignad av Modern själv berättar när det är dags att dela med sig av Hennes gåva.
Drottningen skrattade milt.
- Ja, min vän, det är nya tider nu. Männen har ställt allt på ända och inget av våra gamla regler och bruk fyller längre någon funktion. Men jag är intresserad av dig och vad du kan bidra med till min klan. Alla har vi gåvor och de är till för att världen ska bli en bättre plats för alla.