Det gick ett sus genom församlingen. Dimman från drogerna hade tätnat i deras ögon, men var inte ogenomtränglig. Spänningen steg.  Drottningen talade och talade. Plötsligt insåg jag att hon talade om mig. Min ankomst var Gudinnans svar på Drottningens böner. Barnet i min mage var helt och hållet Gudinnans verk. Det hade ingen far, bara en mor. Barnet skulle vara en människa helt ren från det manliga släktets förbannelse. Barnet var gudomligt och Drottningen var dess beskyddare.

Och var kom jag in i bilden? Vem var jag som födde detta barn? Hon sa det inte rent ut, men det jag kunde bidra med var att amma. Sedan slutade min uppgift. Jag kände mig … det finns inga ord. Chockad.   Kände mig bedragen. Trots att jag hela tiden vetat om hennes skadade inre. Jag blundade och andades. Värmen och eldröken trängde in i min näsa. Käkarna var hårt sammanbitna. Jag ville dricka den där drycken för att komma undan. Hon hade bara behållit mig för att få tag i barnet. Hennes varma händer …. Allt för att förföra mig. Jag hade vetat om det och ändå stannat. Jag hade hoppats … på vad?

Hur skulle jag vara, vad skulle jag säga, hur skulle jag reagera? Vad hade jag gjort om jag varit full av dekokten? Drottningen hade tystnat och tittade intensivt på mig. Lystet. En röst inom mig sa blixtsnabbt till mig vad jag skulle göra. Jag log mot henne och vände blygsamt ned blicken. Jag låtsades att jag kände tacksamhet. Slog upp mina ögon och lät dem tindra mot henne. Men jag ville gråta. Vuxna kvinnan, ville bara gråta, bli omhållen och tröstad. Ville bara höra att någon sa att allt var som det skulle och att jag var djupt älskad av universum.

I samma ögonblick talade Ljuset till mig och sa att jag var djupt älskad av universum. Och jag blev lugn. I alla fall för ögonblicket.

Det har tagit mig veckor att komma så här långt i min berättelse om denna kvinnoklan som levde i bergen. Jag har inte kunnat få fram orden. Inte velat tänka på det. Det är mig så motbjudande. Jag hade helst velat förbise alltihop, men jag har lovat att  vara sann. Det måste berättas. Även kvinnor kan glömma var de kommer ifrån, glömma sitt arv och sin Gudinna. Det hade varit lätt att säga att män är av en annan sort. Att män är fruktansvärda och vidriga. Det smärtar mig djupt att också min egen sort kan utföra saker som strider mot allt gott. Jag skriver lite i taget. Låter det gå en tid emellan. Hoppas att orden ska rinna fram utan att jag behöver tänka. Annars får det vara som det är. Lite i taget.

Det har aldrig varit min starka sida, att spela spel för att överleva. Men där, bland kvinnorna, framför elden, förstod jag plötsligt. Och det var som om en annan, okänd del av mig trädde fram. Jag kröp närmre Drottningen, log och tackade henne för äran att som tilldelats mig. Om hon undrade över min inställsamhet kunde intagandet av drogen vara en förklaring. Jag bad henne berätta mer, förklara mer om sina planer. Och även om hon inte druckit så mycket var hon påverkad och lättsmickrad. Det stod klart att mina erfarenheter som Gudinnans kontakt med Drottningen inte var eftertraktade. Men som någon som värmer bädden var jag varmt välkommen. Var inte det intressant fanns det inte mycket utrymme för mig i klanen. Inte efter att jag ammat barnet färdigt. Och om, Gudinnan förbjude, barnet blev en pojke? Då skulle jag dödas som förräderska och barnet offras för att sona förräderiet.

Allt detta berättade hon vänligt och kärleksfullt. Som något som är oundvikligt, även om det är tragiskt. Under tiden hade man fortsatt att dricka av drogen. På ett sätt kunde jag verkligen förstå dem. Det gift Drottningen spred omkring sig var så laddat av ångest och rädsla i sin maskerade form, att man inte ville vara kvar i det. Själv kände jag mer och mer lust att hälla i mig för att döva och ta bort. Jag ville ha en annan verklighet.