Det var en mytisk historia som dök upp inom mig. Historieberättande var en del av vårt liv i  klanen. Nåja, inte bara vår klan … kvinnor hade i alla tider berättat historier och sjungit sånger för barn och barnbarn. Det var ett sätt att föra kunskap vidare, ett sätt att ge liv åt det som varit. För att vi skulle veta var vi kom ifrån och vilka vi blivit. I en av dessa berättelser talades det om en kvinna som på grund av att marken sprack och bergen rasade, kom ifrån de  sina. Allt förändrades i ett slag och hon var tvungen att fly för att hålla sig levande. De andra fick fly åt andra hållet. Det var vinter och på den tiden var vintern hårdare än nu. Hon hade bara sig själv och ett barn som låg i magen. Det var ännu inte tid för henne att föda. Men katastrofen som skilt henne från de sina, gjorde att förlossningen satte igång tidigare. Hon var inte förberedd och hon var alldeles ensam ute i vildmarken. Jag tyckte att det påminde mycket om mig. När hon väl fött sitt barn (som skulle komma att bli en av de största Drottningarna) åt hon upp efterbörden. Gudinnan kom till henne och sa vad hon skulle göra för att överleva med sitt barn. Efterbörden gav henne krafter nog att både ge barnet mjölk och hitta vägen tillbaka till dem hon hörde hemma hos. Det är en mycket vacker historia med en underbar, gripande sång till. Det är en av favoriterna bland historieberättarna.

Jag kom ihåg den berättelsen medan jag stod i det iskalla vattnet och tvättade mig. Historien säger att hon åt den rå, men jag hade svårt att tänka mig det. Hade alltid haft svårt för rått kött. Men när jag väl sköljt av den såg jag att den passade precis i det enda kokkärl jag hade. Jag tillsatte några av läkeörterna som krydda och som hjälp för min läkning. Hoppades innerligt att kokningen inte skulle minska kraften i den.

Plötsligt kände jag hur trött jag var. När jag tittade mig omkring såg jag att solen höll på att gå upp. Pyret mot min kropp gnällde oavbrutet. Jag hjälpte honom att hitta bröstet. Det ilade till och drog ihop sig i underlivet när han sög tag. Gudinna! Jag trodde smärtan skulle vara över! Det lugnade sig. Men varje gång han åt de första dagarna gjorde det lika ont.

Jag åt mig mätt för första gången på länge. Det blev inte en smula kvar av efterbörden. Jag tackade Gudinnan. Jag klättrade upp i trädet, hittade en bra grenklyka och somnade. Allt stod kvar som det var på marken. Jag tänkte inte ens på det, så trött var jag. Det sista jag minns att jag tänkte, var att jag funderade på om det bästa skulle vara att dränka ungen med en gång.