Jag var glad att jag ”sett” henne innan jag lärde känna henne. Hon hade betagit mig fullständigt annars.  Nu såg jag luckorna i de det hon sa. Jag hörde allt som inte stämde, som inte hörde samman. Jag tvivlade till och med på att hon verkligen varit Drottning tidigare. Men jag var övertygad om att hon själv trodde på vad hon sa. Hon hade byggt en egen, inre verklighet och hon kämpade för att den skulle vara sann. Allt annat skulle vara för smärtsamt för henne. Att spräcka den falska lerkrukan och avslöja innehållet vore fullkomligt livsfarligt. Hon dödade lätt för att få behålla sin illusion. Jag förstod mer och mer varför kvinnorna runt henne gick omkring i ett nästan ständigt rus av något slag. Och jag förstod varför hon uppmuntrade det. Lägret var inte byggt på fri vilja. Hon hade gjort ting av de människor som kom dit. Det var vad som stört mig när jag mötte vakterna. Det var vad som fått mig att tänka på Nacza. Nacza hade varit en egen, fri individ. När vi red tillsammans blev vi två ett, men jag tvingade henne aldrig någonsin till något. Vi fick en gemensam vilja. Det betydde att jag anpassade mig till henne, liksom hon till mig. Vakterna, som påminde om vildhästar, var förslavade.  De tänkte inga egna tankar. Deras blick var död. De var antagligen tacksamma för att de fick vara där. De kanske till och med upplevde sig privilegierade som stod Drottningen närmast. Alla där var en slags slavar. Inneslutna i en märklig hierarkisk formation. Tacksamma för att de hade en hemvist där de fick lov att vara kvinnor, svalde de allt. Till och med drogerna. Det dövade också smärtan, sorgen och saknaden efter det som varit.

Efter vår pratstund vid morgonmåltiden var det dags för mig att bekanta mig med de andra. Det var på Drottningens uppmaning jag skulle göra det. Hon hade utsett Mana till att bli min följeslagare. Mana var trött och grinig men klagade inte över uppgiften.
- Elena såg oss tala med varandra häromdagen och Drottningen tyckte att vi lika gärna kunde fortsätta att lära känna varandra, sa hon.
Elena var den ena av vakterna. Rakel var den andra. Jag tyckte om Mana. Jag såg att hon var norrifrån och frågade om hon varit med Drottningen från början.
- Nej, absolut inte, sa hon och slog ifrån sig med båda händerna. Jag kommer långt härifrån och jag tror aldrig att Drottningen varit i mina trakter. Kvinnorna blev mycket illa behandlade i min by, och när alla mina släktingar blivit dödade ville jag inte vara kvar. Man sa att det behövdes en utrensning av allt det gamla, dåliga,  för att det nya skulle kunna växa upp. Det är märkligt. Man tar bort det som fungerar bra och ersätter det med blod och våld. Jag förstår det inte.
Hon skakade sorgset på huvudet. Jag tyckte om Mana. Hon kanske var slapp och oföretagsam just nu, men jag kunde se att det fanns en enorm kraft inom henne. Om hon vågade släppa fram den.

Hon hade begett sig söderut, med förhoppning om att Gudinnan fanns kvar någonstans. Men hon hade snart förstått att det som skedde, det skedde världen över. Gudinnan var utrotad. Gud var den som kom istället. Så hade hon en dag stött på en kvinna som jagade på det gamla sättet ute i bergen. Hon bodde i en kvinnogemenskap. Den här samlingen kvinnor. Och på den vägen var det. Hon var tacksam över att ha funnit ett hem bland gelikar och stannade kvar. Det var många månvarv sedan, två av Gudinnans nyår hade förflutit. Många gånger hade hon nog tänkt att dra vidare, men det blev liksom inte av.

Mana och jag tillbringade några timmar tillsammans varje dag. Jag förstod att hon var sann trots att hon faktiskt tyckte om att ta drogerna. Det hindrade henne från att tänka och känna. Vi blev ändå vänner. Allt vågade jag inte säga ännu till henne. Ändå kunde vi komma med förstulna antydningar om Drottningen som visade att även Mana hade genomskådat mycket. Dessa förbannade droger! Det gjorde det svårt , nästan omöjligt att tala om det jag ville tala om. De kunde ju inte tänka själva! … vad kunde jag förresten erbjuda dem? Bara ett annat slags slaveri. Eller ett liv som mitt eget, på flykt. Ändå kändes det inte rätt att Drottningens illusion skulle kväva dem alla.