Hon hade fötts som en av sju döttrar till en matriark långt därifrån. Redan som barn hade hon varit mycket vacker. Som tredje yngsta dotter skulle hon bli medicinkvinna och skickades bort som sjuåring för att gå i lära. På vägen till medicinmästaren blev hela sällskapet överfallet och rånat. Alla dödades utom hon. Hennes skönhet räddade henne. Hon gavs bort till en furste som försoningsgåva för att rövarna skulle få fri lejd genom landet. Då hade man redan rest långt ifrån hennes land. En annan anledning till att hon gavs bort var att hon varit så besvärlig att ha att göra med. Ingen hade kunnat våldta henne utan att riskera antingen sig själva eller hennes skönhet. Och de ville ha henne som handelsvara. Alltså hade de låtit henne vara. Fursten fick en sjuårig oskuld, vackrare än någon sett förut. Till en början hölls hon inlåst för att hon skulle lugna ned sig. Men när hon inte lugnade sig fick hon en dag sömnmedel i maten. När hon vaknade nästa dag var hon bunden i sängen bredvid fursten.

Han använde henne som man använder en soptunna. Hon fick ta emot hans frustration och vrede när det gick honom emot. Hon tog tacksamt emot sömnmedlet varje kväll för att slippa vara med. Till slut var rollerna ombytta. Hon bad om att få ta emot fursten bara hon fick drogerna. Då var hon inte intressant längre. Tre år hade hunnit gå. Fursten kunde henne utan och innan. Hon var visserligen vacker, men drogerna hade blivit ett missbruk och började sätta sina spår. Han gav henne till sina vakter. Det var första gången på tre år hon kom utanför sitt rum. Det var också då hon började ana att hon själv skulle kunna styra över sitt öde. Hon bodde med vakterna som använde henne som det passade dem, men det var ändå bättre än att vara inlåst i rummet med fursten. Hon hade inte längre tillgång till drogerna. Det var ett smärtsamt sätt att bli av med beroendet, men hon klarade det. På det stora hela.  Hon skulle alltid längta efter det smärtdämpande. Och efter det som kunde försänka henne i glömska. När hon senare fick möjlighet såg hon till att alltid ha något i beredskap. Det hjälpte henne att låta bli. För hon insåg att hon inte fick vara beroende av någonting över huvud taget för att kunna styra sitt eget liv. När hon var tolv blev hon kvinna och strax också havande. Hon födde ett barn som vakterna tog hand om. Vart det tog vägen fick hon aldrig veta. Efter det lovade hon sig själv att aldrig vara tillsammans med en man igen. Hon hade aldrig upplevt någon som helst njutning. Och hon ville inte ge världen fler barn.

Själva beslutet gav henne kraft och hon rymde från vaktstugan och från staden. Våldet som kantade hennes väg kunde jag bara ana. Men hennes minnen från tiden före sju år, med en Gudinna som styrde, hade präglat henne. Kanske var det en slags hämnd mot Gudinnan att utveckla våldet till något som skedde i Hennes namn. Kunskaperna om växternas kraft lärde hon sig hos en ensling som bodde långt uppe i bergen. Det var en gammal kvinna, tacksam över sällskapet. Det blev det närmsta en mor hon kom sedan sju års ålder. När gumman  dog var hon gammal nog att ge sig ut i världen. Men med sina skador i sitt inre hade hon svårt att finna sig tillrätta. Hon upptäckte snart att hon drogs till våld och kvinnor.

Det var en lättnad för henne att dö. Hennes egna skrämmande spöken kom ett efter ett under dödskampen. Och även om jag tagit rollen av Dödsgudinnan och utan att tänka givit henne drycken, var hon ändå en av de mina. Hennes historia kunde varit vems som helst under dessa tider. Det kunde varit min.

Det kunde varit min.

Det tanken lämnade mig inte. Om det blivit så för mig, hade jag då utvecklat samma våldsamma natur? Hade jag då funnit samma njutning i smärtan och blodet? Jag hade svårt att tro det. Men jag kunde inte veta. Ändå … visst har vi ett eget ansvar för vårt handlande? Att agera för helhetens bästa, är att handla i Gudinnans namn. Vad vi än råkar ut för. Men jag kunde inte längre döma henne.