- Och nu är du här, avslutade hon sin långa utläggning. Undrar varför Drottningen tagit emot dig? De sista förbipasserande har vi antingen skickat iväg eller slagit ihjäl.
Hon sa det utan någon speciell sinnesrörelse. Det var ett konstaterande. Men hon märkte att jag ryckte till.
- Vad ska vi göra? Vi är för många redan som det är,  och det är svårt att livnära alla. Samtidigt behöver vi vara många för att kunna strida … Hon såg fundersam ut.
- Men, sa jag, om ni inte använde drogerna utan istället arbetade med jakt eller odling av något slag så skulle nu kunna ta emot många fler. Det behövs platser som den här för de fria kvinnorna. Man kan inte köra bort dem som behöver hjälp! Och om tillräckligt många samlas här så blir vi till slut tillräckligt starka.
Hon tittade lite halvt intresserad på mig.
- Var försiktig med vad du säger, sa hon. Drottningen får veta allt och hon är snabb att rensa ut de hon tror kan splittra oss. Det du säger är inte vad Drottningen säger. Även om jag kan hålla med till viss del, tillade hon med mycket låg röst.

I ögonvrån såg jag vakten närma sig. Jag reste mig långsamt och sävligt.
- Jag förstår, sa jag högt till Mana. Den här Drottningen verkar vara en klok ledare.
Jag kände vaktens hand runt min armbåge. Den var stor och stark, som hon själv.
- Kom med, sa hon. Drottningen vill inte att du talar med alltför många innan hon kommer tillbaka. Du får vänta i hennes grotta.

Och där stannade jag i flera timmar. Vaktkvinnan stod utanför. Eftersom hon var säker på att jag var fast i grottan bevakade hon bara utgången. Inte mig. Det passade mig bra. Jag undersökte den lilla grottan. Mycket riktigt fanns det en utgång till. Den var inte helt lätt att hitta. Det låg stora klippblock längst in och bakom dem fanns en gång som ledde till en nästan osynlig spricka i berget. Följde man den sprickan uppåt vidgade den sig till en skreva och genom den kunde man ta sig ner i ännu en gång. Jag vågade inte följa den av rädsla för att bli upptäckt. Men frisk luft strömmade emot mig och jag visste att det var en utgång. Jag gick tillbaka för att undersöka Drottningens sovplats. Hennes fällar låg på en upphöjning i grottan alldeles framför klippblocken. Nästan som ett altare. Där fanns inte mycket. En sked av ben. En kam. En vattenlägel fylld med något mycket illaluktande. Jag kände inte igen lukten. Men den gav mig rysningar. Hennes fällar var välskötta och skakade. Hon var noga med sig själv.

När jag gått igenom allt satte jag mig och sökte kontakt med Gudinnan. Jag bad henne om hjälp för att förstå.

Inom mig bredde ett landskap ut sig. Det var torrt, stenigt och krackelerat. I sprickorna stack huvuden upp. Huvuden som skrek ut sin ångest. Som skrek ut sin rädsla och sin vanmakt. Varelserna försökte förgäves ta sig upp ur jordens mörka inre. Någon lyckades, men föll direkt ner i nästa spricka. Då och då slöt sig någon av sprickorna och slukade den som befann sig i den. Det var en bild av skräck. Jag tyckte inte om den. Plötsligt såg jag mig själv i utkanten av bilden. Jag kom gående, försiktigt mellan huvudena. Jag såg orolig ut. Marken var inte stabil. I en grottliknande håla längre fram satt en svart, spindelliknande figur. Det var hon som vävde sprickorna i jorden. Nu kunde jag se att de var formade som spindelväv och utgick från henne. Hon sträckte fram handen och visade med sitt pekfinger att hon ville att jag skulle komma till henne. Hon skrattade. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag gick mot henne. Då hörde jag Xandra skälla och morra. Jag stannade, tveksam, rädd. Den svarta figurens gest blev mer uppfodrande. Så förstod jag vad jag skulle göra. Jag ställde mig mer stabilt mellan trådarna av sprickor och andades in Ljuset från Gudinnan så som jag visste att jag kunde göra. Rädslan sjönk undan. Ljuset fyllde mig. Nu mindes jag vem jag var. Jag var Ljus. Inget annat. Inget och ingen kunde skada mig eller skrämma mig, mer än jag själv. När jag tittade på den svarta figuren såg jag hennes min bli förvånad. Hon förvandlades till olika djur. Jag visste att det var för att skrämma mig och få mig att förlora kontakten med mitt inre Ljus. Till slut fick hon ett ansikte som liknade kvinnan som antagit Drottningens plats.
- Vem är du egentligen, frågade jag.
- Jag är mörkret och skräcken som breder ut sig över världen.
- Är du Mörkrets Gudinna?
Hon skrattade.
- Gudinnan finns inte. Det är en myt att det skulle finnas något utöver människan själv. Det är ett sätt att skaffa sig makt, att spela på människors rädsla för det okända. Hur skulle annars männen kunnat ta över världen som de har gjort, med våld och förtryck? Om Gudinnan funnits … hade hon då tillåtit detta? JAG är den jag är, en människa som tar för mig av det som finns i världen. Jag har insett sanningen. Det är bara jag som kan skapa min egen lycka.