Hennes mörka ögon såg stint på mig. Det var som om hon med sin vilja försökte få mig att acceptera vad hon än sa. Hon sa det som om det vore sanningar.
- Om du på något sätt antyder att detta inte är sant till någon i min klan, kommer du att offras till Gudinnans ära, som det första människooffret på tusentals år. Men om du väljer att vara Den Utsända kommer du att få vila i min grotta under hela din graviditet och i min bädd så ofta du vill. Jag ska skänka dig värme och stöd, ta hand om dig och föda dig.
Erbjudandet var lockande. Jag visste att det var fel, men jag var trött på att vara ensam, trött på att vara gravid, trött på att vara trött. Och hon var så kraftfull. Så vacker. Alternativet var inte lockande. De gamla berättelserna berättade om människooffer, visserligen män, men jag antog att jag skulle slaktas på liknande vis. Jag måste få henne att tro att jag antog hennes erbjudande.
- Tack, sa jag och försökte lägga in värme och äkta tacksamhet i rösten. Men vad ska vi göra om de upptäcker att jag inte är Gudinnans utsända?
- Det kommer de inte att göra. Det har jag sett till. Och hur vet du att du inte är det? Hur kan vi veta Gudinnans vilja? Du kanske har kommit till mig som min vänstra hand för att Gudinnan vill att jag ska lyckas.
Jag reste mig upp på armbågen och såg fundersamt på henne.
- Du kan ha rätt, sa jag allvarligt. Kanske är det meningen att jag ska vara här just nu. Kanske blev mina steg styrda hit.
Och någonting i mig sa att det var sant. Jag fanns där av en speciell anledning, men inte av samma skäl som Drottningen trodde. Det spelade ingen roll. Jag var där och hon trodde att jag accepterat hennes förslag.
Hennes ögon blev varma och hon reste sig.
- Jag hämtar lite mat till dig, sa hon vänligt.

Under några dagar blev det en slags rutin. Jag sov så länge jag behövde, klev upp och gick ut och gjorde mina morgonbehov vid Xandras grop. Ibland var hon där, ibland inte. Hon vägrade fortfarande att följa med in. Sedan gick jag tillbaka till den innersta grottan och då hade Drottningen plockat ihop något att äta. Hon var mycket kärleksfull. Under måltiden talade vi. Hon försökte fråga ut mig och jag försökte att berätta så lite som möjligt om mig själv. Jag kunde berätta vad som hänt mig, mina värsta erfarenheter. Det märktes ganska snart att hon inte var intresserad av att höra om Laertes. När jag antydde mina känslor för honom avbröt hon bara med att säga:
- Jag hoppas att du inte började tråna efter en man!
Så jag kortade ner min historia genom att utesluta honom. Våldtäkten tyckte hon om, nästan för mycket. Hon ville att jag skulle berätta den om och om igen. Hennes ögon blev kalla och blanka.
- Där ser man vad vi har att försvara oss mot, brukade hon säga som avslutning. Män är omänskliga.