Jag förstår inte varför jag inte fick någon förvarning!

Jag brukade sova hos Joas. Men ibland kom han till mig. Vi hade … inte grälat. Haft en diskussion på kvällen om hans ändrade sätt mot mig. Mitt humör var inte det bästa. Jag hade valt att tala med Gudinnan ute på gården istället för att göra det i Joas rum. Han brukade tycka om att se mig dansa och sitta i Stillhet. Han förstod att jag skulle välja att sova i mitt rum. När jag kom in i mitt rum låg han redan i min bädd. – Jag älskar dig, sa han när jag kom in.

Det var inget vi sagt till varandra under åren. Ingen av oss hade uttryckt våra känslor med ord. Jag förstod att han ville säga mycket mer med dessa ord. Det var en bön om förlåtelse och förståelse. Han var lika förvirrad som jag över detta nya. Jag blev rädd. Samtidigt smälte mitt hjärta. Jag klädde av mig och kröp ner bredvid honom. Vi la oss tätt intill varandra och kände den andres värme. Vi höll om varandra. Vi älskade med varandra utan att använda våra kroppar. På en gudomlig nivå smälte vi samman utan att röra oss. Och jag sa det. Jag kunde säga det. - Och jag älskar dig.

På morgonen vaknade jag av att Joas krampade. Jag visste genast att något var mycket, mycket fel. Han tittade livrädd rakt in i mina ögon. Han hade svårt att andas, det rann ur hans näsa och mun. Tungan var tjock. Jag rusade upp och slet av honom täcket. Där låg en skorpion, halvt ihjälklämd, under Joas kropp. Panikslagen slog jag upp fönsterluckorna. Jag försökte sätta honom upp, som om det skulle göra det lättare för honom att andas. Vad kunde jag göra? Vatten. Han måste ha vatten. Fyllde bägaren med vattnet från tillbringaren som stod bredvid bädden. Han fick inte i sig en droppe. Ögonen uttryckte alltmer panik. Kroppen ryckte och allt jag kunde göra var att hålla om honom. Jag höll honom när han dog. Långsamt slutade det rinna ur honom. Han kom till vila. Så satt jag när Ina kom in  i rummet.

Hon tittade på mig och blev vit i ansiktet. Eller var det Joas hon tittade på? - Jag hatar dig, skrek hon plötsligt. Hatar dig, hatar dig, hatar dig!  Det var du som skulle dö, inte han! Inte han! Hennes vrede och hat rusade emot mig som en flodvåg. Det tog andan ur mig. Jag var helt oförberedd. Det slog emot min kropp som en fysisk företeelse. Jag blev paralyserad. Där satt jag och höll om den döde Joas, krampaktigt, som om han fortfarande fanns för mig. Jag kände hur tårarna steg i ögonen som svämmade över. Förbannade tårar. Det var graviditeten. Jag kunde det styra det. Känsligheten styrde mig.

När Ina såg mina tårar gick plötsligt något upp för henne. – Vad gör han i din säng? Frågade hon. Hon steg närmare. Jag blev till min fasa rädd. Täcket hade glidit ner och mina bröst var stora och svullna. – Du är kvinna! sa hon hest. Hatet minskade inte. Det ökade. – Du är kvinna och du har tagit dig rättigheter som en man! Din häxa! Du har levt under detta tak som en man och låtit mig göra allt slitgörat. Jag har lagat mat och städat och tvättat och passat upp på dig som om du vore man! Och dessutom har du legat i hans säng om nätterna!

Hon tog sig om huvudet och slet sitt hår. Hennes ansikte var förvridet av vrede. Hon såg nästan vansinnig ut. - Du! skrek hon. Det var därför han inte var intresserad av mig längre. Jag dög när du var på resa, men så fort du kom tillbaka var jag inte välkommen till hans säng. Han var den ende som kunde ha velat ha mig. Den ende som kunnat försörja mig, kunnat ge mig barn och en tryggad ålderdom. Och så kom du!

Nu började hon skaka. Hela hennes kropp ryckte i konvulsioner. Hennes frustration höll på att slita henne i bitar. Jag satt fortfarande och höll i Joas. Men överlevaren i mig började vakna till. Naken reste jag mig och svepte en filt runt henne. Jag var större än vad hon var och kunde hålla runt hela henne med hjälp av filten. Utan henne skulle jag inte klara mig. Vi behövde samarbeta. Joas hade fallit åt sidan i sängen när jag släppte honom, men jag såg honom inte. All kraft var inriktad på att få Ina lugn och resonabel. Hon måste inse att kvinnor höll ihop och stöttade varandra. Vet inte hur länge jag höll henne men det var mycket länge. Solen stod högt på himmelen när hon långsamt mjuknade och började andas normalt igen. Jag tog på mig och gick ut med henne i köket så vi inte behövde se Joas. Jag kokade te, sött och starkt. Hon fick det teskedsvis, fortfarande insvept i täcket. Hennes ögon var mycket stora och följde mig i mina rörelser.

Vissa saker rår inte människan över. Många saker rår inte människan över. Gudinnan hade tagit över min kropp. Min längtan efter att bli gravid levde med mig dagligen. Jag drack mitt te som förhindrade det och i våra nattliga övningar tog vi inga risker. Ändå …

Min månadsblödning kom inte. Först tänkte jag inte på det. Den brukade vara ganska svag. Men så växte brösten. De blev ömma. Jag väntade en vecka. När jag blev illamående var jag säker. Jag hade ju varit med om det en gång förut. När jag berättade det för Joas blev han vit i ansiktet. Många tankar drog genom hans huvud. Jag såg dem. Han undrade om jag lurat honom. Om det varit en plan som lyckats. I mitt huvud fanns bara en tanke. Jag går. Finns det minsta tvivel, minsta anklagan, minsta antydan till tvivel på mig så går jag. För detta var inget jag gjort med vilje. Och jag skulle inte kunnat leva med en man som inte litade på mig.

I det liv jag kallade mitt ”riktiga”,  i mitt systraskap, hade det inte ens funnits en tanke på att jag skulle ha en man. Vad skulle det ha tjänat för syfte? Men nu var Joas på något sätt istället för mina systrar. Det skulle underlätta att inte vara ensam. Det ska man inte vara med ett barn. De har rätt till många vuxna att ty sig till. Många vuxna att välja mellan för att få bekräftelse. Och få förebilder. Att ha Joas var bättre än att vara ensam.

Det var tyst så länge att jag började resa på mig. Ina var hemma hos sig sedan länge. Vi hade avslutat kvällstéet och skulle sova. Då suckade han. –Jag vet inte vad vi ska göra, sa han, men jag kan inte låta bli att bli glad! Mitt hjärta andades ut. Jag log emot honom och vi älskade på mattan.

Jag vet fortfarande inte om jag inbillade mig, men undan för undan upplevde jag att Joas attityd mot mig ändrades. Det var svårt att sätta fingret på, men han lyssnade inte på mig på samma sätt när vi var tillsammans med de andra männen. Han föll mig oftare i talet och ibland skrattade han bort mina åsikter. Det var som om han inte tog mig på allvar på samma sätt som han gjort. Det hände att han avbröt mig mitt i ett samtal med en annan man och uppmanade mig att gå hem tillsammans med honom. De andra märkte det också och pikade honom för det. – Tror du det är din hustru du talar med!? Och så massor med skratt. Han blev beskyddande på ett sätt som inte alls kändes bekvämt för mig. Vi talade om det och han suckade. – Det är inget jag gör med mening, sa han. Men i mina ögon är du nu en kvinna. Det är min uppgift att beskydda dig. Och du bär mitt barn.

Hans barn? Mitt barn. Möjligtvis vårt. Men mest mitt. Min kropp, mitt barn. Jag började förstå vad han menat när han bad mig låta allt vara som det var. Innan jag blev gravid. Hur skulle jag kunna anpassa mig till denne nye Joas, så styrd av samhällets förväntningar på vad som var kvinnligt och manligt? Graviditeten gjorde mig dessutom stel och klumpig. Det var som om min kropp luckrades upp och förändrade form. Trots att det inte gått så lång tid såg jag redan annorlunda ut. Tack, Gudinna, för stora bylsiga manskläder! Graviditeten påverkade mitt humör. Gjorde det svårt för mig att hantera Joas nya sätt mot mig. Det som hjälpte mig att hålla balansen var mina regelbundna ritualer för Gudinnan. Dans, rörelser, Stillhet. Närvaro.

Jag erkänner att jag glömde bort Ina. Jag borde ha sett henne, jag borde ha haft medlidande med henne. Men det var oerhört praktiskt med någon som gjorde det där som bara tog tid. Hennes mat var god och hon höll hemmet rent. Visserligen var hon butter och blängde snett på mig. Men jag förstår nu att jag ringaktade henne och att det hon gjorde därför inte betydde något för mig. Kanske hände det en och annan gång att hon sov i Joas säng när jag var ute på resor. Det betydde ingenting för mig. Det betydde heller ingenting för Joas. Men kanske betydde det något för Ina.

Dagar blev till månader. Månader till år. Att leva ett dubbelliv kräver en del. Ibland kände jag mig som två människor. Ena stunden satt jag bland byns män och spelade tärning. Skrattade med dem och talade om kvinnor. Nästa låg jag med Joas i månskenet. Affärerna skötte vi på dagen som två män, fullkomligt jämspelta. Mitt ord vägde lika tungt som hans. På natten var vi man och kvinna, fullkomligt jämspelta. Min kropp var lika betydelsefull som hans. I mitt inre växte en trygghet fram. Jag började få bilder som innehöll barn när jag tittade på framtiden. Joas som lycklig pappa. Joas som stolt far. En son som satt på en häst för första gången. En dotter som red in en kamel. Joas följde med i mina inre bilder och njöt av dem. Tänk om … Månarnas tideräkning i min kropp rullade på.

En dag föreslog jag Joas att han skulle träffa en kvinna. För att gifta sig. Han förstod ingenting. Jag vidareutvecklade. Alex skulle åka iväg, som vanligt. Någonstans blir han överfallen och dödad. Men han har lämnat ett meddelande till en släkting där det finns en förfrågan om en kvinna att gifta bort till en lemlästad, men fullt kapabel man. Tillbaka kommer Alexandra, en något överårig kvinna, glad att någon vill ha henne. Och det skulle vara jag. Då skulle jag kunna leva som kvinna hela tiden.

Joas ville inte. Han tyckte att det var bra som det var. – Du kan inte leva som en kvinna, sa han. Du vill ju sköta affärerna, resa och komma hem med nya djur! Jag var blind. Det skulle jag kunna göra ändå. Med den kunskap jag hade måste människor inse att jag var någon att räkna med. Det skulle inte spela någon roll att jag var kvinna. - Barnet, då? Vem ska ta hand om det? Jag blev först tyst. – Jag reser mindre i början! Sedan kan Ina ta hand om det när jag är borta! – Vore det inte troligare att jag tog mig Ina till hustru än att jag skickade efter någon?

Men det spelade inte någon roll vad han sa. Jag hade svar på allt. Och ju längre tiden gick desto tydligare blev det att Joas inte tänkte ändra sig. Han hade vad han önskade sig. En kvinna som skötte hemmet och en som var kamrat och älskarinna. Jag förstod att han inte kunde tänka sig att leva på lika villkor med en hustru. Det handlade inte bara om vad andra kunde tänkas göra eller tycka. Det handlade lika mycket om honom själv. En kvinna skulle vara underdånig och lyda. Det var hennes natur. Det hjälpte inte att jag påpekade att han motsade sig själv genom att leva med mig. Det hörde inte dit. Jag var inte som andra kvinnor. Jag var inte naturlig.…

Till slut stod det alltför klart för mig att Joas inte var intresserad. Min längtan efter att få bejaka hela mig betydde inget. Han var inte villig att riskera någonting för att jag skulle få det jag ville. I mina ögon var han feg. Kanske var han bara klok? Kanske förstod han verkligen inte. Han kunde inte leva sig in i hur det skulle var för honom att spela kvinna halva tiden av sitt liv. Att alltid vara orolig för att någon skulle upptäcka det. Att alltid tänka på att kissa själv. Att inte komma för nära någon ifall brösten skulle märkas. Att aldrig få ha en frisyr som gjorde en vacker. Att alltid vara hård i nyporna. Att alltid ha en manlig jargong och skämta om kvinnor på ett sätt som egentligen borde göra mig upprörd. Jag drömde om att Joas var den man han var på natten. Trodde att han skulle vilja vara sådan hela tiden. Men det var inte sant. Visst var han den ömsinte, vackre man han visade på natten. Men han var också affärsmannen, hård som sten. Han var rädd. Affärsverksamheten var hans liv och hans försörjning. Han vågade inte riskera den för något i världen. Inte ens för mig. Han glömde att om han förlorade mig skulle också verksamheten gå om intet. Vi hade hamnat i en återvändsgränd.

- Så det är vad det innebär att vara en fri kvinna, sa han. Du gör dina egna val i allt?
- Jag tvingar ingen till något de inte vill, och jag låter mig inte bli tvingad. I samma ögonblick jag sa det blixtrade minnet av våldtäktsmannen förbi i mitt huvud. Det försvann lika snabbt som det kom.

Hans läppar var mjuka och varma. Intensiteten hos honom var lika stark som hos mig. Ändå rörde vi oss långsamt. Det kändes som ett heligt ögonblick. Ett ögonblick som sträcktes ut i oändlighet. Hans händer på min kropp var som balsam. Att få ta på honom var läkning. Hud under mina händer. Värme mot min handflata. Beröring. Lust och glädje. Jag skrattade. Den totala närvaro han besatt fyllde också mig och trots min svaghet, eller kanske på grund av den kunde jag öppna mig helt. Jag kände hans njutning, hans känsla av mina händer på hans kropp, jag kände hans lust och längtan. Och hans kände min.

Jag var totalt trygg. Efteråt låg vi i varandras armar, alldeles stilla, i solstrimmorna som tittade in genom de nästan fördragna gardinerna. Det fanns inga tankar, ingen oro, bara total tillit. Detta var Gudinnans gåva till mig.

Redan den dagen klev jag upp. Svag på ett sätt, och samtidigt starkare än på mycket länge. Joas skickade hem Ina tidigare så att jag skulle kunna sitt på gården i solen och hämta kraft utan att dölja mig. Min återhämtning gick fort. Redan efter några dagar kunde jag gå ut med Joas  och prata med djuren. Så fort vi blev ensamma med varandra vaknade vår längtan igen och vi kunde inte låta bli att ta på varandra. Flera gånger tog vi stora risker. När Ina nästan upptäckt oss en gång slutade vi att vara nära varandra på dagen. Man hade kunnat skära med kniv, så tjock var luften emellan oss. Medvetet undvek vi varandra på dagarna. Ändå tittade Ina snett på mig varje gång hon såg mig.

Och på nätterna var vi tillsammans. På dagen var jag en man. På natten var jag kvinna på alla sätt som var möjligt. Allt som känts meningslöst under min långa vandring; all tacksägelse till Gudinnan levde jag nu ut inför Joas. Plötsligt fanns det en mening med alla ritualer jag lärt mig. Jag dansade med slöjor i månljuset. Jag tackade Morgongudinnan med rörelser och dans. Jag tillbad Jordgudinnan när natten kom. Jag levde igen. Min kropp var en kvinnas och var till glädje för mig. Och Joas fick känna att han var en man. En hel man. Han såg mig och älskade det han såg. Jag såg honom och älskade det jag såg. Vi var till glädje för varandra.

Så gick dagarna. Långsamt blev vi medvetna om att ingen av oss ville att jag skulle ge mig av. Och varför skulle jag göra det? Han behövde mig och jag behövde honom. Tack vare min kunskap om djur, mitt sinne för affärer och min vana att uppträda som man var jag precis den ersättare som behövdes för Laertes. Och på nätterna … ja, på nätterna fick jag leva ut mitt kvinnliga jag.

Vi skapade oss ett liv. Ina tog hand om det som räknades som kvinnouppgifter, jag var den som reste och hittade nya köpare och säljare, och Joas var medelpunkten för verksamheten. Han höll ordning på ekonomin och djuren. Jag var ibland borta i månader. Det som alla trott skulle läggas ner efter Laertes död, blomstrade nu mer än någonsin. Vi var lyckliga. Med våra förutsättningar var vi lyckliga. Vi hade vad vi behövde.

Hans överkropp var muskulös och stark. Så som den blir hos en människa som bara kan ta sig fram på sina armar. Men även låren var kraftiga av muskler. Han tränade sin kropp mycket. Det var nödvändigt, sa han, eftersom han inte kunde veta när det kom någon som försökte utnyttja hans handikapp. Under tiden Laertes gjort sina inköpsresor hade Joas skött all affärsverksamhet själv. De hade hjälp med utfodring av djuren. Ändå kände han alla djuren bättre än vad hans bror gjort eftersom han talade med dem varje dag.

Jag tänkte att han talade med djuren som han talade med mig. Varje fiber i hans kropp lyssnade på mig när jag talade. Och han talade med hela sin kropp när han sade något. Jag hade inte träffat någon som var så närvarande sedan jag bodde i klanen. Varje fiber i hans kropp såg mig. Och jag såg honom.

När jag väl kom in i ett hem, när jag väl blev sedd som den jag var, blev jag sjuk. Jag, som inte varit sjuk på många år, fick mycket hög feber. Jag sov, drömde och yrade. Joas skötte om mig. Han lät inte Ina komma in i mitt rum och skyllde på smittrisk. Men vi var oroliga att hon skulle avslöja mig.

I en av mina drömmar kom en lång ljus man emot mig. Jag tänkte att det kanske var Laertes och kände mig helt trygg. Han kom i motljus så att jag inte kunde se honom ordentligt. Jag låg på marken och tänkte att jag borde kanske vilja försvara mig. Han sa att han kände mig och att jag inte skulle vara orolig. Ha tillit, sa han. Tacka ja till livet. Ljuset bakom honom blev bara starkare och starkare och plötsligt kände jag att det var Gudinnan som stod bakom. Hennes ljus liksom svepte in honom och nådde fram till mig. Jag flög, flödade, fylldes av det gyllene ljuset och äntligen kände jag en läkning djupt inne i mig. Inne i mitt innersta. Såret jag burit i så många år helades. Ärret smälte bort. Jag såg klart. Allt var ljust och enkelt. Jag förstod allting och det fanns inga frågor. Varför har du inte sagt det här förut? frågade jag Gudinnan, men hon bara skrattade och sa att jag aldrig frågat. Det gjorde mig konfunderad för jag kunde inte komma ihåg att jag ställt någon fråga nu heller.

I mina feberdrömmar började en lång vandring. Jag gick i bergen, klippiga otillgängliga berg som jag inte kände igen. Någonstans inuti mig trodde jag att det var en symbolik för den sju år långa vandring jag redan gått. Varje hinder, varje stopp jag tog mig över var en påminnelse om allt det jag klarat av under åren. Och jag klarade av det, jag hade klarat det.

När febern gick ner blev drömmarna lugnare. Jag nådde ett vatten som var oändligt stort och igen såg jag Gudinnan. Hon bad mig bada, simma i vattnet. I samma ögonblick jag gick ut i det svala, rena vattnet visste jag att jag var frisk. Febern hade släppt.

Joas satt bredvid mig, beredd att mata mig med soppa. Han lutade sig just fram för att lägga sin arm under mitt svettiga huvud när jag tittade upp. Jag trodde jag skulle drunkna i hans ögon. Jag kände hans andedräkt, hans lukt. Han föll fram emot mig, lika förvånad, chockad som jag, och i sista stund vred han sitt huvud så att hans ansikte gled in mot min hals. Ingen av oss rörde sig. Ändå rörde sig allt. Rummet vibrerade. Jag vibrerade. Han vibrerade. År av kroppslig förnekelse, längtan efter ömhet och närhet, släpptes loss. Men vi vågade inte röra oss. Jag kände hans hud mot min hud, hans andetag mot min hals. Och jag lät mig flyta bort i havet av känslor som överväldigade mig. Joas hand började försiktigt röra sig över min axel. Han kände på min hud. Han höll om mitt kött. Han andades in mitt väsen. Till slut låg hans hand kupad över min kind och den strålade av värme och kärlek. Jag hörde honom mumla mot min hals att jag var hans brors kvinna. Jag svarade att jag var min egen kvinna. Hela min kropp skrek efter honom, men jag rörde mig inte. Jag ville vara säker på att han ville lika mycket som jag innan jag gjorde något. Han drog sig undan lite och vi kunde se varandra in i ögonen.

Han tittade allvarligt på mig och det fanns ett djup i hans blick som gjorde gott. Jag nickade. Nu var jag här. Och allt var försent. Jag började långsamt berätta min historia. Ingen hade lyssnat till det förut. Den hade bara funnits inom mig. Det var som att lätta på en börda. Ju mer jag talade, desto lättare blev jag. Det rann ur mig. Allt. Den stora striden som slaktade de mina, våldtäkten, barnet, hunden, kvinnorna i bergen, och alla vandringar. Hur jag genom ödet kommit att bli en handlare. Hur jag i alla år aldrig haft en annan man. Hur jag levt som en man med en mans privilegier. Hur jag aldrig stannat tillräckligt länge på en plats för att kunna bli avslöjad. Hur trött jag var på att ständigt fly…

Vi satt nästan hela natten och talade. Han berättade för mig att han blivit av med sina ben som barn. De hade blivit avklippta av en vagn som körde rakt över dem. Han var liten då och alla hade räknat med att hans skulle dö, men hans bror Laertes hade funnits vid hans sida hela tiden. Han bar honom på sin rygg innan han kunde sitta på rullbrädan, trots att det inte var många år som skilde dem åt. Deras verksamhet med kameler och hästar byggde på samarbete för Laertes skulle aldrig lämnat Joas att sörja för sig själv. Det skulle gjort honom till tiggare. Inte heller skulle Joas accepterat att Laertes försörjde honom. Och båda två älskade djur.

Vi talade och talade. Jag berättade allt om mitt och Laertes möte och han berättade allt om sin brors goda och kärleksfulla natur. Äntligen fick jag gråta. Äntligen var det någon som såg mig. Såg vem jag var och lät mig vara som jag var. Kvinna. Till slut var det nästan så att vi kunde känna Laertes närvaro hos oss och vi kände oss båda märkvärdigt tröstade och lugnade.

- Nu sover vi, sa Joas och visade mig på gästrummet innan han själv la sig i sitt rum.

Han lät mig sova till långt in på dagen då han själv kom in med frukost och vatten. I sömnen hade mina tårar fortsatt att flöda och kudden var våt. Det var en ny upplevelse att få frukost på sängen och att inte behöva dölja mig. Mitt hår, mitt ansikte, mina armar. Mina ögon. Befrielse.

Tjänsteflickan Ina var inte glad åt att jag var kvar. Hon gjorde vad hon kunde för att locka mig. När jag inte visade minsta intresse verkade det som hon tyckte att jag mest var i vägen och jag uppfattade att hon gjorde närmanden till Joas. Eller snarare att hon lät antyda att hon fanns tillgänglig om han ville. Det var ingen lätt sak att leva som kvinna i det samhälle männen byggt upp. Jag fick veta att Ina inte hade någon familj, förutom en farmor som hon bodde med. De var mycket fattiga och hennes enda chans att få det bättre var att gifta sig, Men vem ville ha en så fattig flicka som hon? Livet hade tidigt gjort henne förslagen och bitter. Jag tänkte på vilken skillnad det hade blivit om hon fått växa upp bland kvinnorna i klanen. Då hade hon varit en stark och klurig kvinna, full av idéer och bus. Säkert en mycket bra krigare, troligtvis bäst i yxa.

Men det var inte mycket jag kunde göra åt det. Jag skulle bara stanna några dagar och Inas öde var inget jag kunde göra något åt.

Både Joas och jag var glada åt att ha någon att tala med. Först talade vi bara om Laertes. Joas visade sig vara en man med stark utstrålning. Hans ögon som var så milda och vänliga när vi talade med varandra kunde förändras och bli som glödande eld när han blev upprörd. Han var alltid ärlig men hård som sten i affärer. Det var en man som spred respekt omkring sig. Trots att han satt på sin rullbräda. Hans skarpa anletsdrag hade likhet med en örn. På grund av sitt handikapp hade han utvecklat sitt sjätte sinne och han hade mycket klokskap som påminde om kvinnors visdom. Det var det som gjorde att han aldrig tog fel när han skulle bedöma djuren. Han visste precis vad dom gick för och han sålde aldrig ett djur som inte var som det skulle. Och han sålde inte ett djur till någon där han visste att det inte skulle bli välbehandlat.

- Ta lite té så känns det bättre, sa Joas vänligt.
Jag drack det skållheta téet utan att känna värmen, utan att bränna mig. Men i magen gjorde värmen och sockret nytta och illamåendet släppte lite. Joas beklagade att ha fått meddela mig en så tråkig nyhet och undrade hur jag lärt känna Laertes? Jag försökte berätta den historia jag bestämt mig för om någon frågade, men blandade bort mig och kom inte ihåg vad jag tänkt eller ens vad jag sagt minuten före. Joas vänliga ögon vilade på mig. Han rullade på sitt rullbräde över till mig och la handen tröstande på min bröstkorg.
- Vi saknar honom alla, sa han innan det gick upp för honom vad det var han kände under ullkåpan och linnekläderna. Det var inte en mans bröstkorg. Mina bröst må inte ha varit stora och tunga, men de var definitivt kvinnobröst. I just det ögonblicket kunde jag inte ha brytt mig mindre. Gudinnan hade ännu en gång dömt mig. Den jag älskat hetast av alla var död. Bara några veckor innan jag nådde fram till honom hade han dött.

Jag tog mer té.

Joas tittade på mig med stora, oförstående ögon. Så tog han hastigt bort handen. Han rullade ut genom dörren och ropade åt kvinnan att komma. Jag kände mig totalt utlämnad. Han fick göra som han ville med mig, han fick lämna mig åt vargarna. Jag brydde mig inte längre. Men han bad kvinnan komma med mat till den vägfarande och sedan kunde hon gå hem, han klarade sig själv resten av kvällen. Hon gjorde en trumpen min men gick sin väg för att hämta mat. Joas rullade tillbaka till bordet och bad mig vara lugn och dricka upp mitt té. Vi skulle prata när vi var ensamma.

Strax kom maten, ljummen men god lammstuvning med bröd, kryddad med rosmarin och spiskummin. Vattnet till var svalkande och gott. Trots att jag inte kunde känna någon hunger innan jag började äta, slukade jag maten när den kom. Det var som om den lindade in smärtan i våt ull. Kvinnan kom in för att säga att hon gick och vi hörde när hon gick ut genom porten.

- Jag gissar, sa Joas, att din historia börjar för ungefär sju år sedan. Det var då Laertes kom hem och annonserade att han skulle gifta sig. Han hade aldrig talat om att slå sig till ro och skaffa familj förut. Det var han som var ute på vägarna, det var han som skaffade fram kontakter som kunde ge oss de allra bästa djuren. Och plötsligt skulle han gifta sig! Vi blev mycket glada, både min mor och jag, och undrade vem hans brud var. På den tiden levde vår mor fortfarande. Nu är det bara jag kvar … Han tystnade och ett kort ögonblick försjönk han i sorgen att över att vara ensam.

- Men hon kom aldrig, hans kvinna. Däremot hittades en död krigare, lemlästad på det gamla sättet, det som numera är förbjudet. Det som bara utförs av kvinnor. Vi såg ingen annan förklaring till ditt försvinnande än att det var du som hade gjort det. Laertes var omväxlande förtvivlad, rasande och mycket orolig. Vi stod varandra nära och han berättade allt för mig. Under några år sökte han oavbrutet efter sin kvinna, men hon var som uppslukad av jorden. Till slut accepterade han sitt öde. Men han blev aldrig likadan som han varit. Det vilade en skugga över honom. Han ville inte mer gifta sig och det tyngde min mor som redan innan var sjuk. Hon dog för fyra år sedan. Det är du som har kommit nu, eller hur?

Alldeles innan hade Xandra vandrat vidare till sina mödrar. Hon drabbades av något jag inte kunde råda bot på, varken med mina händer eller med mina läkeörter. Kanske blev hon biten av en orm. Det är det enda jag kan tänka mig. Hon låg med sitt huvud i mitt knä när hon dog. Och jag talade med henne så som jag hade velat tala med alla de som dött förgäves, utan sällskap. i mitt liv. Jag berättade om allt som hänt sedan vi träffades när hon var bara en nyfödd valp och hennes mamma dog. Det kändes bra när hon lämnade över sig till Gudinnan. Det är jag tacksam för. Tomheten efter henne blev inte mindre, men det var ändå någon slags tröst att hon fick en vacker och trygg övergång.

Det är klart att sorgen säkert hjälpte mig att längta efter … något.


Även om jag i veckor vetat vad mitt beslut innebar kände jag mig ändå rädd på gränsen till skräckslagen när jag närmade mig staden där Laertes levde och arbetade. Jag trodde inte att det skulle bli svårt att hitta; det fanns knappast mer än en kamel och hästinrättning i en så liten stad.

Som vanligt bar jag min ullkåpa. Den hade tjänstgjort i alla väder under åren och var ganska sliten vid det här laget. Men linnetyget i min huvudduk var nytt och av bästa kvalitet, liksom kläderna under ullkåpan. Jag skulle knappast tas för herreman, men inte heller för ståtrövare eller tiggare. Åren på vägarna hade lärt mig en hel del och affärer var något som låg för mig. Jag hade hittat någon form av liv som gav mig människovärdet tillbaka. Jag visste inte riktigt vad jag ville med mötet. Kanske var det mest en känsla av att allt behöver ett avslut. Kanske fanns där också en förhoppning om att vi skulle finna varandra igen. Fast jag sa mig att det var en fåfäng dröm. Självklart hade han hittat en ny kvinna och hade säkert flera barn vid det här laget.

Solen höll på att gå ner när jag kom fram till huset. Det var inte svårt att hitta efter att jag frågat efter vägen. Dagen började komma till ro och man satte sig på taket eller i sina ljusgårdar för att äta kvällsmat. Men det fanns fortfarande några kvar på gatorna som var på väg hem till maten. Det var vår och det hade varit en fin dag med lagom värme. Jag kände mig stark, men rädslan behöll sitt grepp.

När jag knackade på porten hände ingenting. Jag väntade en god stund. Så knackade jag igen. En mansröst hördes långt bort och en kvinna svarade, lite retligt. Dörren gick upp och där stod en liten, vassnäst barnkvinna. Det var svårt att säga vilken ålder hon var i men jag förstod att hon var mer kvinna än barn på det sätt hon tittade på mig. Och på det sätt hon rörde sig.

Jag frågade efter Laertes. Hon spärrade upp ögonen och fällde ner dem igen i samma andetag.
- Ett ögonblick, sa hon och försvann.
Strax kom hon tillbaka och visade med en gest att jag kunde följa efter henne. Hon ledde mig tvärs över innergården, in i ett stort rum som jag förstod användes för att ta emot besökare. Där satt en man på ett rullbräde invid ett bord. Hans ben var av vid knäna. Mannen tittade allvarligt på mig. Det var inte Laertes. Han påminde om honom men var mörkare och hade skarpare drag. Han visade mig på en plats vid andra sidan bordet och bad mig slå mig ner. Sedan bad han kvinnan hämta te, starkt och sött. Först därefter frågade han efter mitt namn.

Jag sa honom att jag hette Alex, det namn jag brukade använda som man. Det enda namn jag använt de sista sju åren. Han hette Joas. Han var Laertes bror. Han berättade för mig att Laertes varit sjuk i flera månader och att han dött bara några veckor innan jag kom. Jag hamnade i chock. Ville kräkas. Kvinnan kom in med téet. Kände att jag skulle kunna svimma. Joas bad kvinnan gå ut igen. Med hennes ögon på mig backade hon ut genom dörren. Av någon anledning berörde hon mig illa och jag förstod att hon inte välkomnade mitt besök.