Jag kan, ärligt talat inte berätta mycket om den här tiden. Trots att den varade så länge. Har inga hållpunkter, som om jag inte var riktigt närvarande. Ändå var det på ett sätt så lärorikt. Det blev som en utmaning att gå in i ett spel som inte var mitt. Det slutade med att jag kunde anta vilken roll som helst. Det kan vara en fördel att vara den utstötte, den som ingen vill befatta sig med. Då kan man agera obemärkt. Saker försvinner och ingen vet när det försvann, ingen vet vem som kan ha gjort det. Men det är också en gåva att kunna synas, ta kommandot, göra sin stämma hörd på ett sådant sätt att ingen kommer på tanken att sätta sig upp mot en. Jag var en livets skådespelare som lärde mig att anta alla roller … utom möjligen de kvinnliga. Jag är fullkomligt övertygad om att Gudinnan hjälpte mig.

Visst finns det vissa möten och vissa händelser som tonar fram mer än andra. Människor som hjälpte mig att överleva, som hade sitt hjärta kvar. Men det fanns också mycket så mycket rädsla att det hindrade många.

Det fanns en kvinna som levde på en liten gård en bit från närmaste by. Hennes man var på annan ort och arbetade. Hon släppte in mig när jag kom. Jag var trött och uthungrad, Xandra och jag hade inte ätit på några dagar. Hennes ungar, som var många verkade glada och levande. Jag var förvånad över hennes tillmötesgående, men förstod snart att det var en kvinna av den gamla sorten som valt att anpassa sig. Hennes man tillhörde också den gamla tiden och hade inget emot en fri kvinna, men för att inte väcka uppseende levde de utåt som de nya sederna krävde. Jag haltade, hade skadat foten när jag hoppade ned från en klipphäll. Hon förband foten och gav mig och Xandra mat. Jag kunde bidra med läkeörter till hennes yngsta dotter som hade haft feber en längre tid. Det kändes om att träffa en gammal och kär vän att komma dit. För henne berättade jag vem jag var och hon hjälpte mig att förstå vissa saker med de nya sederna. Det var en lättnad att visa mig. Även om jag inte berättade hela min historia. Kanske var det efter besöket hos henne som jag beslöt mig för att dra nytta av mina färdigheter som skådespelare? Jag önskade verkligen Xandra ett bättre liv. Kvinnan med de många barnen gav mig lite småsaker, fina handgjorda saker, som jag kunde börja att handla med. Jag bytte till mig mer läkeörter och använde mig av mina kunskaper för att blanda mediciner. Så småningom utökade jag med många olika handelsvaror. Tyger, smycken, kryddor. Det var en fördel att vara kvinna i manskläder när det gällde att sälja till kvinnor. Jag visste vad de ville ha.

När mina sju år närmade sig slutet kom en oro över mig. Jag såg att jag var tillbaka till ursprunget. Det var som att jag gått i cirkel och nu närmade jag mig Laertes stad igen. Jag bestämde mig för att söka upp honom.

I det nya fanns ingen frihet. Det var en paradox i mina ögon. Den nya tiden sade sig skapa frihet, men allt den orsakade var tvång. Varje man var tvungen att arbeta för att föda ”sitt”. Sin familj, sin släkt, sig själv. Ovanpå det skulle man oftast betala till någon som sade sig vara överhuvud i staden. Man tänkte sig att det gick att äga mark; det sådde en oro för att den skulle kunna tas ifrån dem. Man sa sig kunna äga djur; det gjorde att ansvaret för dem blev oerhört tungt. Man trodde att man kunde äga kvinnor; det skapade en enorm rädsla för att det skulle visa sig att det inte var sant. Kvinnors kunskap och kraft var nog det som skrämde mest av allt. Kvinnorna skulle därför bara fylla sina uppgifter.  Annars fungerade inte systemet. Mycket av deras liv liknade vårt tidigare liv. De stod för mat, värme, överblick, framförhållning, och barnafödande. Men på ett märkvärdigt sätt var auktoriteten fråntagen dem. Kvinnornas värld låg liksom en nivå under männens, … hur ska jag säga … det var som att det kvinnorna gjorde inte betydde något. De hade inget självbestämmande.

Jag nuddade vid tanken på om männen upplevt det likadant i den gamla tiden. Jag kunde inte tro att det varit så.

Sakta sjönk insikten om att jag var en relik, från en tid som inte längre existerade, in. Nu var jag en ickeperson. Min gamla uppfattning om vem jag var gällde inte längre, kunde inte gälla. Den starka, fria gjorde sig nu osynlig. Att spela man var en sak, att göra det till sin identitet var en annan. Att förstå reglerna, även de underliggande, outtalade, krävde tid och tålamod. Att ta till sig dem och använda sig av dem krävde sitt.

Ett liv som osynlig är en slags frihet, och ett slags fängelse. Till en början var jag mycket vilsen. Det är svårt att hantera vilsenhet. Det hjälper inte att vara stark, veta vad som är rätt, känna sitt värde, när man är vilsen. Under en lång tid var jag totalt förvirrad. Xandra var min fasta punkt och enbart tack vare henne såg jag till att vi hade något slags liv.

Jag gjorde inget av det jag bort; själens och kroppens rening som Gudinnan förespråkar. Men när jag nu tänker tillbaka tänker jag att hela min vandring var som en enda, lång, utdragen rening. Det kunde gått fortare. Eller nej, det kunde inte gått fortare, för utan stödet från mina systrar förmådde jag helt enkelt inte att gå in i smärtan för att rensa ut den. Det var som att jag inte hade något val. Sant eller inte sant? Det kan jag inte svara på. Det var i alla fall min upplevelse då.

Det går att fungera även med vissa delar avstängda. Livet blir lite torrare, lite mer andefattigt, glädjen är inte självklar och sorgen får man fly ifrån, men det går att leva ett slags liv. Kanske var det för att jag saknade något inom som gjorde att jag ändrade tingens tillstånd? Medlidande var inte längre något självklart för mig. Jag och min kropp blev betydelselös. Den enda jag brydde mig om var Xandra. Jag ville att hon skulle ha det bra. Men vi hade det slitigt.

Hemma i systraskapet hade det inte funnits något egentligt ägande. Hur ska jag förklara? Alla hade sitt, men det stod var och en fritt, som behövde, att använda sig av det. Om någon saknade något var det en gemensam angelägenhet att se till så att det som saknades blev tillgängligt. Innan min vandring hade jag ingen känsla av eller för att det fanns mitt eller ditt. Allt var vårt. Vårt att vårda, vårt att överleva med. Nu var det plötsligt ingen självklarhet längre. Livet, sättet att leva, såg annorlunda ut. Jag var ensam. Världen, som jag såg det, var emot mig. Behövde jag något fick jag ta det. Ibland satt jag som tiggare i någon by. Ibland strök jag omkring på nätterna bland okända hus och snek till mig det jag tyckte att jag behövde.

Jag tänker att det är först när man ser att det är skillnad som det går att avgöra hur något var. I mitt tidigare liv hade jag bara vetat att jag var emot den nya tiden, och att den nya tiden var emot mig och resten av systraskapet. Men jag hade inte kunnat föreställa mig hur ett samhäller rent konkret skulle se ut som var uppbyggt på den principer jag nästan bara hade hört talas om. De korta möten jag haft med byar som anammat det nya hade inte sagt mig mer än att jag inte hörde hemma där. Att se byar fungera trots att gemensamhetstanken var  annorlunda blev som ett slag i magen.

Skillnaden?

I systraskapet fanns total frihet. Ändå var lojaliteten mot klanen total. Det betydde att gruppen kom främst. I det fanns ingen uppoffring, vi avsade oss inte vår frihet för det. Vi hade total tillit till varandra. Total tillit och omtanke om vår syster var det som fick världen att gå runt. Var och en var en del i livets väv och hade sin uppgift på Jorden. Alla fyllde vi en funktion och hade någon inte varit där så hade det blivit ett hål i väven.

Nu började den verkliga vandringen. Den ena foten sattes framför den andra och det fanns inget som kunde stoppa det. Minnet är suddigt. Det finns vissa saker, vissa möten som framträder tydligare än andra, men det mesta är som ett ingenting.

Ändå hände mycket. Från att i början ha varit en trashank som drog sig fram, främst i obygden där det inte fanns människor, blev jag så småningom en man med ganska stor skicklighet i affärer. Men det tog tid. Jag minns att jag gick i dalgångarna och bergen tornade upp sig långt borta. Ibland gick vägarna uppe bland bergen, över forsar och vattenfall och utmed klippstup. Min känslolöshet fanns kvar. Jag vet inte om jag någonsin tänkte tillbaka på det som varit. Det var som om jag stängt av mig själv.

Det fanns dock en sak som bidrog till att jag fortsatte att vara människa trots allt. En morgon, kanske ett månvarv efter pojkens död, vaknade jag av att någon slickade mig i ansiktet. Jag satte mig upp med ett ryck och stirrade förvirrat på Xandra. Hon gnydde oroligt. Så slog jag ut med armarna och hon studsade in i min famn. Hon hade blivit stor. Lite mager, men senig och stark. Det spelade ingen roll hur mycket jag undrade var hon hade varit, jag skulle aldrig få reda på det. Antagligen var det hon som återigen räddade mig. Från mig själv, kanske. Att hon dök upp fick mig att intressera mig för någon annan varelse. Vi var glada att se varandra igen. Det blev en lek att jaga, en lek att leta föda. Allt det vi lärt varandra tidigare fanns kvar. Det var nästan som om hon aldrig varit borta. Som om den delen i mitt liv inte fanns, aldrig funnits. Hon var en verkligt stor hjälp för mig så att jag kunde vara närvarande i nuet.

Om jag hittade ett bra ställe att slå läger på, kunde det hända att vi stannade två eller tre nätter, men aldrig längre. Efter tredje natten började oron dra och slita i mig. Det var som att minnena kunde få fatt mig om jag var stilla för länge. Jag blev en mästare i att gå i mörker. Det var oftast på natten det förflutna hotade mig. Att röra sig löste upp allt.

Förnödenheter vi saknade lärde vi oss att diskret skaffa genom skickligt samarbete. Det var lätt för Xandra att locka bort herdarna genom att se ut som om hon hotade hjordarna, och jag kunde plocka till mig en gryta här, en slev där, lite mjölk och annat smått och gott. Inga stora saker. Vi tog heller aldrig mer än en sak från någon. Ofta kunde vi komma över lite lök och vitlök, eller kanske lite vinterrötter som låg som förråd i fårvaktarnas hyddor.

Jag tänkte att det var skönt att vara själv igen, att bara ha sig själv att tänka på.. Ingen som hindrade en, ingen som gnällde sin entoniga, oändliga klagosång och skrämde iväg villebråden. Ingen fuling att reta sig på. Jag var äntligen fri!

Samtidigt rullades bilderna av hur djuren (vargar? rävar? sjakaler?) lockas fram till den underliga, dinglande saken i trädet av en ändlös, entonig och övergiven gråt. Jag ”ser” hur de känner lukten av främmande kött och hur de börjar hoppa och slita sönder. Blodet strömmar och en iskall skräck sprider sig från barnet. Innan han går över i Moderns ömsinta famn. Bilderna lämnar mig inte trots att jag vägrar stänga ögonen. I hela mitt liv har jag fått lära mig hur viktigt det är att gå in i döden på ett bra och tryggt sätt. Det är lika viktigt som hur man lever sitt liv. Det kan gärna vara i en ärofylld strid, så länge hjärtat är fyllt av tillförsikt. Mina systrar hade inte fått dö så. De hade slaktats. Och nu den lille. Allra helst bör döden inträffa när man är omgiven av vänner som kan betyga den döendes goda egenskaper, så att hon minns dem när hon går över. Vi brukade alltid berätta historier för den döende.

• Jag minns … började historierna och så berättade vi om något storlaget tillfälle när hon

hjälpt någon, upptäckt något, uppfunnit något, skapat något, talat kloka ord eller funnits på rätt plats vid rätt tillfälle. Var hon vid medvetande kunde hon bekräfta och kanske tillägga något. Om inte, hörde ändå hennes själ och mindes vem hon var. Det var fest. Någon gång hade det hänt att den döende ändrade sig, eller snarare att den Stora Moderns beslut ändrades när hon påmindes om vem hon var. Så att hon stannade kvar i den här världen ett tag till. Men oftast lämnade hon tryggt över sig och vi som blev kvar kunde släppa fram våra sorgesånger som berättade om vår saknad. De som dött i strid fick samma berättelser om sig själva för vi visste ju att själen stannar tills hon är beredd att gå. Och om hon inte får bekräftat vem hon är, hur ska hon då kunna veta vart hon ska gå?

Men Pyret hade dött ensam och övergiven. I timmar hade han varit ensam. Han hade dött i skräck och oförståelse och i sin litenhet hade han inget av det skydd en människa utvecklar när hon växer upp. Hur mycket jag än avskytt honom var det inte såhär jag ville att han skulle sluta.

Eller?

Var det så här jag ville att det skulle gå? Var det min avsky, mitt hat emot honom som gjort att det blev så här? Var det en slags hämnd för allt besvär han utsatt mig för? Nej! Det fick inte vara så! Det skulle betyda att allt jag visste om Moderns omfamning skulle vara glömt, och inte bara glömt; att jag inte förstått, inte tagit till mig. Det skulle betyda att jag inte var bättre än de män som tagit över världen och gjort det möjligt att äga kvinnor, barn och land. De hade definitivt inte förstått vad Gudinnan lärde ut. Vad hade jag egentligen gjort sedan överfallet och våldtäkten för så många månar sedan? Vad hade jag gjort för att bevara mig själv som hel?

Inte någon gång hade jag gått igenom de själsliga ritualer, den rening som Modern förespråkar efter våldsamma upplevelser. Nej, istället hade jag odlat min missräkning över hur livet behandlat mig. Och all den bitterheten hade jag sedan lagt på det barn som fått den tunga uppgiften att födas efter en sådan osund förening.

Jo. Så var det. Jag hade glömt. Både att ta hand om min kropp och min själ.

Nu orkade jag inte mer. Medan jag satt där i trädet och tankarna flög som kråkor ut och in i sitt bo, började jag sakta att stänga av mig igen. Men nu var det mer definitivt. Tidigare hade i alla fall någon sorts känsla nått mig, om det så bara varit avsky. Och på natten hade också andra känslor nuddat vid mig, även om jag haft svårt att erkänna det. Känslor som ömhet, längtan och kanske, kanske kärlek. Nu drog min själ sig tillbaka till ett stort svart hål i mitt inre och sjönk djup, djupt ner.

Kroppen lämnades att sköta sig själv, så gott den kunde. Jag orkade helt enkelt inte med all känslor, all skuld, all bitterhet, all rädsla. Jag orkade inte med skammen över att ha övergivit ett oskyddat barn. Varför skulle jag ta hand om mig själv? Det var jag inte värd.

När gryningen kom var jag kallare än någon gång förut i mitt liv. Det bekom mig inte. Jag knöt upp repstumpen som satt kvar på grenen med stela fingrar. Två naglar bröts av och det började blöda, men jag kände det inte. Utan att titta åt graven satte jag mig och flätade ihop delarna av repet. Kylan stämde bra med mig egen, inre nattsvarta kyla. Jag gnagde i mig lite av den lilla haren, drog av skinnet och skrapade rent det. Det kunde komma till användning. Så vände jag ryggen till den plats som blev Krypets sista och gick vidare på min vandring.

Det gick snabbt tillbaka. Skymningen var i antågande, men jag gav mig inte tid att se var jag satte fötterna. Jag flög fram över marken. Inte en enda gång trampade jag snett eller tvekade om riktningen. Det var som om Gudinnan själv styrt mina steg.

Det var för sent.

Jag förstod det redan innan jag kom fram till den lilla påsen som hängde i trädet. Den var märkvärdigt stilla. Det var något annat fel med den också, men jag kunde inte förstå vad det var förrän jag kom fram. ’¨

Pojken var död.

Så förstod jag vad det var som var fel. Det var hål i påsen. Vilda djur hade hoppat upp och lyckats slita sönder den. Hans ena ben och höftpartiet var borta. Nederdelen av andra benet var också borta. Hans lilla kropp, det som var kvar var iskall.

Det var en chock.

Hur mycket jag än avskytt honom, hur mycket jag än förbannat mitt öde som givit mig honom, hade jag aldrig, aldrig! önskat honom detta. Hur hade han dött? Frusit ihjäl? Svultit ihjäl? Av rädsla? Levde han när djuren hade hoppat upp och ätit av honom?

Jag kunde känna hans övergivenhet. Ett kort ögonblick var jag det lilla krypet som inte hade någon trygghet över huvud taget. Som till och med blivit övergiven av den som avskydde honom. Det blev för mycket för mig. Marken rusade upp mot mitt ansikte och träffade mig med en smäll. Jag svimmade.

Vet inte vad det var som gång på gång återförde mig till livet. Om jag legat lite längre hade jag gått samma öde till mötes som krypet. Vilda djur hade satt tänderna i mig och jag hade sluppit fortsätta vandra på jorden.

Jag kom till sans. Det hade hunnit bli mörkt. Det slog mig att jag kunde se efter om det samlats mycket blod under honom, på marken. I så fall hade han säkert levt när de började äta på honom. Om inte djuren slickat upp blodet … då kunde jag inte se … om han dött av skräck medan de åt på honom … var det hans lukt som dragit uppmärksamheten till honom? Eller var det hans ständiga, övergivna gnäll?

Innerst inne visste jag att jag inte ville veta, inte ville se.

Med en hastig rörelse skar jag ner pojken och fångade upp honom på ena armen. Jag knöt loss repet och öppnade det som varit min väst.

Hans ögon stirrade oseende på mig och ansiktet lyste vitt i månskenet. Det gick inte att utläsa av hans ansiktsuttryck hur han mött döden.

Jag bar honom till några klippblock allseles intill och satte mig lutad mot dem med barnet i famnen.

Nu såg jag ju att det var ett barn. Sakta stängde jag hans ögonlock och tryckte honom mot mitt bröst. Inget gnäll, han var tyst. Men där fanns heller ingen liten kropp som tryckte sig mitt mig och andades i lättade små suckar. Där fanns ingen som höll mig sällskap i natten. Ingen som hjälpte mig att hålla värmen. Han var inte längre där. Det jag höll i var ett skal, ett trasigt skal.

Jag lade honom, fortfarande invirad i västen i en liten ficka mellan ett av klippblocken och jorden. Så plockade jag ihop så mycket sten jag kunde hitta i månljuset och staplade dem så att den enkla lilla graven täcktes. Trädet han hängt i fick bli min sovplats. Det var ett knotigt, vindpinat träd, tillräckligt stort för att sova tryggt i. Men inte tillräckligt högt för att hänga upp ett Kryp i, tänkte jag för mig själv. Där jag kröp ihop för mig själv, kunde jag se grenen i månens ljus, den gren där det fortfarande satt en repstump fastknuten.

På hela natten slöt jag inte ögonen en enda gång. Resterna av haren hade jag med mig och på förnatten satte jag åter tänderna i den. Nu var den kall och kändes äcklig. Jag tänkte på Pyret och hans söndertrasade kropp. På pälsen som han inte skulle få användning för. På mjölken i mina bröst som nu äntligen tycktes strömma till, till ingen nytta.

Just den natten hade vi varit ovanligt nära varandra. Så liten han var hade hans armar klängt sig runt mig och han hade suckat på ett alldeles speciellt sätt. Så som man kan sucka efter en ovanligt intensiv gråtattack när någon lyckas trösta en och stillheten inträder. Som om han drack luft och frid och inte kunde få nog. Och i mörkret möttes vi och han lyfte bort en del av tomheten som bredde ut sig inom mig och hotade att sluka mig. Något började vibrera inom mig.

Var det Livet?

På morgonen överväldigades jag av den här tröttheten. När jag bet mig och den varma blodsmaken spred sig i munnen, svalde jag och svalde. Blodet var varmt och lite salt och hade som en blank bismak.

Plötsligt fanns det bara en tanke i mitt huvud. Jag måste ha kött! Blod och kött var det enda som kunde ge mig bärmen tillbaka, det enda som kunde få mig att överleva. Den här tanken, den här känslan fyllde mig så totalt att jag blev känslan. Det fanns inte utrymme för något annat. Inom mig såg jag blodigt kött. Jag kunde känna smaken av det, känna lukten och jag visste hur det var att slita bitar ur det med tänderna och tugga det. Det betydde liv.

Mina händer skakade när jag försiktigt satte mig upp, öppnade klädnaden och tog fram den lille, fule. Var skulle jag göra av honom?

Till slut tog jag repet som hållit ihop ullkappan, drog av mig fårskinnsvästen, och svepte in kryppet i den. Så knöt jag repet stadigt runt västen så att den bildade en påse som den lille låg i. Jag hängde upp påsen i ett träd som stod alldeles i närheten. Det tog lång tid. Mina händer ville inte lyda mig, benen skakade och fötterna var så stumma att jag hela tiden riskerade att snubbla. Det blev ännu kallar nu, utan barn på magen, utan väst och utan repet som band ihop ullkappan. När jag äntligen var färdig med barnet försökte jag göra några av de rituella rörelser som vi alltid gjort i Klanen innan vi gick ut på jakt. Det gjorde att kroppen vaknade något. Den svarade på de gamla signalerna och fick blodet att strömma snabbare i kroppen. Nu var det dags! Nu ska vi jaga! Döda!

Mitt fokus var helt koncentrerat på jakten. Det stängde ute krypets ordlösa gnäll. Ett gnäll som blev allt mer skärande, allt intensivare. Ingenting kunde röra mig mindre. Jag var ett djur med bara en inriktning; att skaffa mat.

Jag har ingen aning om hur länge jag var borta. Min stela, oformliga kropp tvingades till rörelser den försökte säga nej till. Jag smög, kröp och sprang, allt efter vad som behövdes. Slungan var svår att använda, jag missade mitt mål varje gång. Det enda jag såg var smådjur som gnagare av olika slag, och någon enstaka fågel. Naturen var tyst och kall. Till slut lyckades jag med hjälp av pil och båge fälla en hare som skrämd sprang fram bakom stenarna.

Den hade ännu inte förlorat allt sitt sommarhull. Jag skar snabbt av huvudet och kastade iväg det. Det rann saliv ur munnen på mig när jag sprättade upp den för att ta ut inälvorna. Jag njöt av värmen i händerna från den döda djurkroppen. La upp innanmätet på en sten till Gudinnan. Nu skulle jag äntligen få äta. Jag kastade mig över den varma, blodiga kroppen, begravde tänderna i köttet och slet loss det från benen.

Det var verkligen som om livet kom tillbaka till min kropp. Jag blev varmare och liksom mjukare. Det kändes som om jag kunde börja andas igen. När jag såg pälsen som fortfarande var kvar på djurets kropp började jag till och med att tänka framåt.

Den pälsen, tänkte jag, kan komma till användning. Krypet kan få lite värme från den.

I samma stund mindes jag mitt barn. Han hade varit ensam väldigt länge. I kylan. Hur länge? Jag kunde inte avgöra det. Under språngmarschen tillbaka hann rädslan ifatt mig. Jag kunde inte förklara min enorma, smärtsamma oro. Jag visste att något var fruktansvärt fel. Under så lång tid hade jag inte känt annat än misströstan. Och nu var jag fylld av ren och skär skräck.