När jag vaknade nästa gång stod solen högt på himmelen och barnet gnällde och gnydde. Han blev tyst när han fick bröstet och än en gång tackade jag Gudinnan för att jag hade kommit ihåg den gamla berättelsen. Det kändes bättre nu. Visserligen var det kallt, och vinden bet i skinnet, men av någon anledning verkade allt lite lättare. Jag såg mig omkring efter Xandra. Kom inte ihåg när jag hade sett henne senast. Hon brukade komma och gå som hon ville, men inte försvinna en hel natt. Jag ropade på henne, men ingen hynda kom. Inom mig undrade jag om hon blivit rädd av mina skrin under födsloarbetet. Jag kunde inte förstå varför hon inte kom och jag saknade henne. Ville visa henne den lille.

Det gick några dagar. Jag var kvar på samma plats, lika mycket för att jag väntade på Xandra som för att ge min kropp lite tid att återhämta sig på. På smärtan mellan mina ben förstod jag att jag gått sönder under förlossningen, men jag hoppades att det inte var så farligt. Att det inte skulle behövas läkevård. Jag vilade, så gott det nu gick. Marken var hård, skyddet dåligt och maten nödtorftig. På kvällarna grät jag ned på barnets huvud. Fortfarande överkänslig efter barnafödandet. Sakta tvingade jag mig att inse att Xandra var borta, kanske för alltid. Varför? Frågan slet tag i mig med kraft. Vad berodde det på? Till och med närheten till en hynda förvägrades mig och jag kunde inte förstå meningen med det. Det var nog så det började. Min vrede. Det tog ett tag att förstå vad det var som kröp i min kropp. Vad det var som fick den att skaka så. Vad det var som nästan hindrade mig från att andas. Jag, som upplevt striden bärsärkarraseri, kunde först inte fatta att jag skulle kunna drabbas av en liknande vrede, utan att en strid väckte den. Men så var det. En vrede utan slut fyllde mig. Den började med att vibrera i centrum av min mage, för att spridas upp i bröstkorgen, ut i hela min kropp. Jag kunde darra av vrede när jag la barnet till bröstet, formligen skaka i armarna så att det var svårt för honom att komma till. Över hjärtat låg något strävt, hårt, tryckande.

Känslan var att jag var satt under en skäppa. Jag hade inte valt det själv. Men mitt ljus var begränsat. Förmörkat. Allt fick skulden för min vrede. Vad jag ville, längtade efter, kunde, önskade, drömde om räknades inte. Fanns inte. Jag hade kommit till Kvinnorna för att jag inte fick vara den jag var hos kvinnan med läkeörterna. Fick anpassa mig till ett system som visserligen passade mig bra, men som jag inte valt själv. Bara därför att män bestämt att Den Gamla Tiden skulle utplånas. Det var inte mitt fria val att strida, jag hade gjort det av lojalitet. När mitt hem var utplånat träffade jag Laertes och drabbades kanske av kärlek. Eller behov? Hade jag följt honom hade jag blivit hans maka. Det hade inte heller varit ett fritt val utan ett val för att passa in i det nya. Ville jag ha honom fick jag acceptera reglerna. Våldtäkten tog allt det vackra ifrån mig, och det var inget frivilligt val att gå ut på denna långa vandring. Fick ta hand om en hynda. Inte mitt val. Hon rörde mitt hjärta och försvann. Inte mitt val. Ett barn växte och tog plats i min kropp. Inte mitt val. Och där jag stod just nu, i ödemarken, med detta barn i min famn var inte heller mitt val. All smärta och all sorg omvandlades till denna vrede som tog min kropp i besittning. Jag hade anpassat mig. Gudinnan visste att jag hade anpassat mig. Det var som att döda sig själv, att anpassa sig så som jag hade gjort. Allt för att det skulle bli bra. För att andra skulle må bra. Men vart tog min kraft vägen? Mitt ljus? Min glädje? Det var inte längre en glädje att vara kvinna. Det kändes som ett straff. Aldrig hade jag trott att jag skulle komma till den punkten att jag skulle tycka att det var en olycka att vara kvinna. Den vibrerande vreden fick mig att vilja gråta och skrika. Kändes som att vara inlåst i sig själv, oförmögen att leva och verka som mig själv.

Om jag fortfarande levt i klanen och fått ett barn som jag inte ville ha hade jag lämnat det till en av de kvinnor som ammade. Barn var alltid välkomna till oss, men det var inte alltid mamman som såg barnet växa upp. Det fanns alltid utrymme i klanen, oavsett vad kvinnan som födde ville. Hon behövde aldrig vara bunden till sitt barn om hon inte ville det själv. Men alla barn var Gudinnans gåva. Det var jag fullt medveten om.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

jaget bortom vanan att känna jaget bortom känslan   Att förstå centrum förbi linjerna av årsom gått år som format och skapat det jag kanske en gång trodde var jag   Men jaget är upplöst i trygg förvissning om att det bortom bortom ...

Jag möter människor som säger sig vilja förändra sina liv. De är missnöjda och vill ha något annat. En del har tänkt till och säger sig veta vad de vill ha, andra påstår att de bli glada bara allt var annorlunda.   Men det är enkelt att förändra ...

är konstig. Här sitter jag vid min dator en hel kväll, fast jag har ett liv att leva ... Det är som om jag väntar på att det ska bli roligare, men det blir det inte. Det är ju ändå bara en dator jag sitter vid. Det roligaste i kväll var när jag träna...

I tanken lever tron att sedan ska jag ... sedan kommer dom ... jag minns när ... då var det ...   Men tanken har ingen substans tanken har ingen mening tanken har ingen verklighetsförankring   Bara i nuet finns verkligheten närv...

bli alldeles knäpp av att se alla rubriker om politiker som avgått med hela sin lön kvar resten av livet, samtidigt som de jobbar fullt på ett nytt jobb. Eller koncernchefer med fallskärmar på hur mycket som helst. Eller vinster på poker, triss eller...