De hade givit sig ut på vandring. Vid ett möte med några kringvandrande försäljare klev hon fram och frågade om de visste något om massakern på de fria kvinnorna. När de förskräckta förnekade det slog hon till en av dem. En oerhörd skymf för en man, att bli slagen av en kvinna. Min hjälpare ingrep.
- Förlåt henne! Det är min syster. Det står inte rätt till i hennes huvud. Och häromdagen lyssnade hon till en gycklare som berättade en saga om de fria kvinnorna. Hon tror på vad som helst!
Männen tittade tveksamt på dem, samlade ihop vad de hade, och skyndade iväg. Han hade försökt tala med henne. Förklarade vad som gällde ute i världen. Hon hade bara tittat på honom med liksom blinda ögon. Han kände att det han sa inte nådde fram. Orden bokstavligen  rann av henne. Han trodde att det berodde på chocken. Efter det försökte de undvika människor. De fortsatte att ligga samman. Ofta. Där upplevde han att de möttes. Hon hade alltid öppna ögon och när de närmade sig klimax tyckte han alltid att han drunknade i hennes blick. Och att de mjuknade och tog emot honom. I de ögonblicken läste han i henne, den kärlek som han kände. Det gjorde honom fast övertygad om deras oundvikliga, gemensamma, öde.  Hon lovade att vara tyst när de måste in i bebyggelse. De kom överens om att hon skulle gälla för hans yngre, något sinneslöa bror. Då slapp hon att spela undergiven. Och behövde bara komma ihåg att vara tyst.

Vet inte varför jag engagerade mig så i hans historia. Kanske för att det distraherade mig från mitt eget öde? Eller för att det påminde mig om det jag kallade för hemma.

Det gick inte någon längre tid. Hon blev mer och mer rastlös. Han förstod inte. Han ville prata om det som hänt. Hon ville fly. En natt, när de stannat i en oas, vaknade han av att han var ensam. Han hittade henne bland djuren tillsammans med mannen som vaktade dem. Hon följde med när han bad henne. Mannen flinade. Han fick aldrig någon förklaring. En annan gång blev hon arg på en man som uttryckte sig förnedrande om kvinnor.
- Men föda kan du inte! Skrek hon åt honom och slet upp klädnaden och visade fram sitt
sköte. Den gången var det nära. De kom undan genom att springa undan, ut ur staden. Långt bort. Hon bara skrattade. – Där fick han så han teg, sa hon. Situationen blev ohållbar. Han älskade henne men förstod henne inte.

Det gjorde däremot jag. Jag kände igen Adamanthea i henne. Alltid vild, alltid fri. Hon skulle aldrig nöja sig med bara en man. Under våra fester hände det att hon valde en ny efter att hon tröttnat på den förste. Hon valde sällan samma, som så många av oss andra gjorde. Hann hon före mig kunde det hända att hon valde ”min”.  Han kunde inte säga nej. Och varför skulle jag förvägra henne det? Eller honom? Det var Adamanthea. Om hon hade fått barn hade förmodligen Doris tagit hand om det. För Adamanthea var jakten, utforskandet av världen och hennes häst viktigast. Män fanns för att tillfredsställa henne. Hon skulle ha gått under ute i världen i den nya tiden.