Vi avslutade vårt samtal och jag gick dröjande därifrån. Tomheten i hjärtat var större än någonsin. Ifrågasättandet av Gudinnan gjorde att jag kände mig darrig och svag. Jag längtade efter att Utu skulle hålla om mig och jag chockerades över min längtan. Jag kände mig mycket liten. Jag, en kvinna, längtade efter att bli omhållen! Men detta var en plats där Ljuset var starkt, precis som Yemaja sagt, och när jag suttit vid bäcken i gräset ett slag kändes det mycket bättre. Även om jag grät på kvällen när jag lagt mig visste jag att de tre unga kvinnorna skulle komma på morgonen och ta hand om mig. Trots att jag kände mig ensam var jag inte ensam. Den natten drömde jag om Utu. Vi träffades på ett berg.  Vi höll om varandra och talade inte särskilt mycket. Det var ett mycket högt berg. Så högt att molnen samlades runt det, långt nedanför oss. Vi grät och skrattade. – Här kan vi alltid ses, sa jag till honom och han nickade och log. Men jag visste inte riktigt hur jag skulle hitta tillbaka dit. Vi höll varandra hårt. Så sveptes hela berget in i ett moln av rosa och vi försvann. Jag vaknade nästa dag av att kvinnorna sjöng en underbar trestämmig sång om jorden och himmelen. Jag lät dem ta hand om mig.

Efterhand upptäckte jag att jag delvis kunde bestämma själv om jag skulle låta känslan av tomhet ta över mitt hjärta helt eller om jag skulle välja att gå in i glädje och tillit. Ibland drabbade det mig bara. Tomheten. Den våldsamma längtan.  Då gick jag undan och bad. Till Gudinnan. Jag gjorde små försök att kalla henne för Ljus eller Kärlek. Det gick,  även om det kändes annorlunda. Någon gång provade jag att säga Gud, men det gick inte. Genast genomströmmades jag av minnen från våldtäkten. Mitt barn som hängde halvt uppäten från en trädstam. Fostret som fick sin grav mellan mina ben. Så jag höll mig till det som kändes bra. Ljus. Kärlek. Gudinna. Utu var levande i mig, och blev mer till glädje än till sorg. Ibland drömde jag om honom. Jag är säker på att det var verkliga möten i drömvärlden och Yemaja höll med mig. Hon bad mig hälsa till honom. Han hälsade tillbaka.

På den här läkande, stilla platsen kom minnet av min tidiga barndom tillbaka. Det som varit helt avstängt. En liten gnista i mig växte, av minnen från en tid där jag var ett litet barn. Jag mindes mig själv som ett udda barn. Var det sant? Jag vet inte. Besvärlig? Jag vet inte. Min mor lämnade bort mig så tidigt att jag inte kunde återkalla hennes ansikte för mitt inre. Hennes händer, hennes armar … hennes famn … det kom till mig. Fasta, bestämda, kärlekfulla händer. Och så kom några ord som varit borta så länge …
Hon sa till mig:
- Du har ett syfte, barn. Minns det. Alltid. Du har ett syfte i den här världen och det är anledningen till att jag lämnar dig.
Kan inte minnas någon direkt känsla kopplad till orden. Det var ett påstående som inte sa mig något då jag fick höra det. Kan jag ha varit fyra år? Var någonstans? Vet inte. Det är bara diffusa, men inte obehagliga minnen från tiden innan Skolan. Många barn. Många vuxna. … bara kvinnor? Det fanns nog män i bakgrunden. När de kom tystnade leken, blev stillsammare. Varför? Vet inte. Man tycker att det borde varit tvärtom. Män är väl mer lekfulla än kvinnor? Kvinnor bär livet på sina axlar och har inte samma lättsamhet som män. Är det inte så?

Jag tror att jag sov hos min mor. Med hennes armar och händer runt mig. Jag minns att jag brukade drömma om det när jag kom till Skolan. Men inte heller här kan jag minnas någon särskild känsla. Mer än att jag tyckte om de drömmarna. De gjorde mig trygg. Kanske kom hon verkligen till mig på natten för att jag inte skulle sakna henne?