Tidigt nästa morgon gav de sig iväg.

Det var tomt utan alla dessa älskade människor. När Yemaja var borta tänkte jag ännu mer på Utu. Jag sökte honom mer intensivt i drömvärlden än förut. Ibland kom han, ibland inte. Mitt behov av honom var större än hans av mig. Jag ville att han skulle hålla mig, så som han gjort när jag var sjuk. Jag uppfylldes av självömkan. Mina sysslor hjälpte mig. Jag var tvungen att ta itu med lamningen och utfodringen. Se till de andra djuren och ta hand om uthusen. Jag var inte ensam om dessa sysslor. Men jag tog på mig det tyngsta arbetet. Jag var ju stark. Det märkliga var att djuren ofta sökte upp mig när det var dags att föda. Jag såg mig inte som de minstas hjälpare, ändå kom de till mig. Och det gick alltid bra. Ibland fick jag hjälpa till genom att dra ut dem, ibland fick jag sätta fart på värkarbetet med massage eller örter. Det var som om jag visste hur jag skulle göra instinktivt. Och de gav mig en sådan underbar känsla, de små värnlösa djuren. Vid Yemajas frånvaro dröjde det inte länge förrän också människorna kom till mig när de skulle föda. Tidigare hade de vänt sig till henne. Det var ett fantastiskt arbete. Att få se hur en ny människa kom till världen. Att få ta emot dem. Att få älska dem. Ja, de rörde vid mitt hjärta. När jag såg in i deras klara ögon såg jag hur de kom med Ljus. Deras budskap var att påminna oss om att vi alla bar på samma Ljus.

Det gick en tid. Hur lång vet jag inte, tiden i Dalen var utan betydelse. Jag visste att Al –Kihiya saknade Yemaja, han hade magrat och sjunkit ihop en aning. Men ljuset i hans ögon hade snarare ökat. Den milda blicken genomsyrade den han mötte med kärlek. Vi satt ofta ihop på kvällarna. Delade kvällsmaten eller en kanna té. Bytte erfarenheter om dagen. Mycket sällan talade vi om de som gett sig av. Ibland höll vi varandras händer.

De tre kvinnorna som tagit hand om mig när jag anlände till Dalen hade blivit mina bästa vänner. Fast de inte alls påminde Doris och Adamanthea kände jag lika stor närhet till dem. En var född i Dalen och hade inga erfarenheter av livet utanför. En underbar oskuldsfullhet följde henne. Hennes totala frid hjälpte mig många gånger när mina ärr skavde som värst. Hennes skratt var som nektar. Vi ville alla höra henne skratta och tog ibland till tjuvknep för att få henne till det. Hennes namn var Asanja. Den andra kom med en grupp flyktingar från en krigsdrabbad stad långt därifrån. Hon var bara sju när hon kom, men det hon sett som barn hade präglat henne djupt. Precis som jag, när fruktansvärda saker inträffade, blev hon stum. Jag förstod henne precis. Det finns inget mer att säga, varför ska man då tala? Det går helt enkelt inte att förmå sig till att göra det. Hon var tolv när orden började komma tillbaka. Själv sa hon att det var Asanjas skratt  som fick henne att tala. Hon ville så gärna höra det att hon började prata för att kunna skoja med henne. Asanja gav henne livslusten tillbaka. Gandhara var hennes namn. Gandhara sjöng nästan jämt. Hon hade en vacker och ren stämma som förtrollade de som lyssnade på henne. Märkligt med tanke på att hon inte tillåtit sin stämma att höras över huvud taget under så lång tid. Och hela tiden hade hon burit på så underbara ljud inom sig. Nininsina, den tredje kvinnan var lite äldre än de andra. Hon hade en varm och kärleksfull utstrålning. Man ville sjunka in i hennes famn och bara vila där. Men hon var stark som ett dragdjur. Hon tränade varje dag sin kropp för att den skulle bli ännu starkare. De var Dalens tre kraftfullaste Helare.

Och så jag …