Under Sols långa resa söderut omvandlades tragedin till något begripligt. Inom henne växte en ny slags lära fram. Den gamla kunskapen fanns där. Men den var plötsligt farlig. Sol anpassade den till rådande omständigheter. Mer passande i tiden. Hennes tanke var nog god. Det gällde att föra den gamla kunskapen vidare utan att stöta sig med den nya, manliga guden. Det gällde att inte vara ett hot emot männen.

Sol kunde en sak riktigt, riktigt bra. Det var Kärlekens konst. Hon kände och förstod kvinnokroppen. Det låg en enorm kraft förborgad i kvinnokroppen. Hon visste att det var viktigt att föra den kunskapen vidare. Hur lär man ut det utan att bli farlig för män?

Hon föll i egen fälla. Kanske var hon inte så klarsynt som hon själv trodde. Kanske höll inte henne osjälviskhet när hon stod ensam. Kanske var det så att hon djupt inom sig förlorat tron på Gudinnan och att Hon alltid sörjer för de sina. Jag vet inte. Men hennes nya Skola blev inte en plats där människor kunde komma för att lära av och möta Gudinnan, utan en plats dit män kunde komma för att förlusta och tillfredsställa sig, utan att lära sig någonting. Män kunde också hämta sig en hustru hos Sol, kunnig och stark.

Resultatet, som ingen kände till, blev en katastrof. Det fanns tre skikt. Ett offentligt: Här fanns duktiga, villiga kvinnor som känner sin plats och vet vad deras plikt är. Ett icke offentligt, som gick ut till kvinnor runtom: Här finns en Skola av den gamla läran, här skyddar vi vår kunskap och lär ut den i hemlighet till alla som vill; kunskap om vår Föderska, Gudinnan som skapat Himmel och Jord. Och ett tredje, rent affärsmässigt: Skolan levererar kvinnor med kunskap om kvinnosaker mot skälig betalning. Givetvis är kvinnornas kunskap utan makt.  Och så har kvinnans status blivit underordnad. Man kan köpa och sälja henne, det är till och med en kvinna som gör det. Hennes kunskaper har blivit, inte ringa, men obetydliga. Går att köpslå om.