- Jag har lovat mig själv att vara Fatima trogen och hedra hennes minne i resten av mitt liv. Jag skulle aldrig mer komma en kvinna nära. Sa han med stort allvar.

Jag tittade på honom. I det svaga skenet från glöden var det svårt att se hans anletsdrag, men jag var säker på att han skojade. – Du skojar, sa jag. Han ryggade tillbaka. – Det gör jag verkligen inte, sa han. Jag hedrar henne. Då kunde jag inte hålla mig längre. Resan, tröttheten och lättnaden över att ha fått tillbaka orden bidrog säkert. Jag började skratta. Skrattet rullade längs väggarna på den lilla grottan. Det var mycket hjärtligt. Åh, jag älskade honom. Han var en mycket vacker själ och även om Gudinnan säkert skrattade lika mycket som jag så var jag säker på att han var en av hennes favoriter. Till slut rann tårarna och jag var tvungen att hejda mig. Det var underbart att få skratta så mycket. Så fritt. Kunde inte minnas när jag gjort det sist. Tyckte aldrig att manlig humor var lika rolig som den kvinnliga. Han var förorättad.
– Vad är det som är så roligt? undrade han vresigt.

Hur skulle jag förklara det? Han levde i sin värld där Fatima var hans drottning. Han drömde om det som kunde ha blivit. Han vårdade sin dröm, pysslade om den och vattnade den. Och det fanns ingenting som kunde krossa den. Den enda som kunde fått honom att inse att den inte var sann, var död. Fatima, den vilda, hon, som ingen kunde tämja, Fatima som lagt sig med djurvaktaren när hon var uttråkad, som visat skötet för att få tyst på smädelser mot kvinnor … Hur kunde han tro att de skulle ha kunnat leva ett lugnt och underbart liv där hon hållit sig till honom och inte haft några andra män? Henne ville han vara trogen fast hon var död. Ja, ja,  det såg man ju hur det gick med det. Jag började skratta igen. Det nya samhället hade märkliga konsekvenser. – Förlåt mig, sa jag. Förlåt. Jag torkade bort tårarna. Det är inte min mening att skratta åt dig. Tanken är vacker. Du är en god människa, min hjälpare. Ja, en storartad människa. Hoppas du kan förlåta dig själv för att vi var tillsammans. Jag menade verkligen vad jag sa. Så somnade vi i varandras armar igen.

Dagen efter var vi på väg. Vi kom allt högre upp i bergen och det började bli ordentligt kallt. Jag förstod varför han tagit med så mycket fårskinn. Jag var fortfarande bara skinn och ben och frös lätt. Jag frågade efter hans namn. – Har jag inte sagt mitt namn? frågade han förvånat. Jag heter Utu. Min mor sa att det betyder Solen. Jag tittade på honom från sidan. Hans ljusa blick, solen som lyste upp honom bakifrån och gav honom som en gloria. Ja, det passade honom bra, det namnet. Jag tänkte på Laertes och första gången jag såg honom. Jag hade tyckt att han också hade lyst inifrån när solen gav honom en gloria. Utu och Laertes. De hade samma ljus inom sig. Samma varma, stora hjärtan. Jag blev glad av att tänka på det. Kände mig över huvud taget väldigt glad och förväntansfull. Det bittra som nafsade mig i hälarna ibland, dök upp allt mer sällan. Jag försökte medvetet att överlämna all min smärta till Gudinnan och jag hade börjat be regelbundet till Henne. Det må så vara att jag var arg på Henne, men det hjälpte ändå att be Henne lätta mitt agg, min sorg och min rädsla. Dessutom talade jag med Henne om hur arg jag var på Henne och Hon verkade acceptera det fullkomligt. Den här känslan av glädje kunde jag inte förklara. Kunde inte minnas när jag känt den sist. Jag nämnde den för Utu och han sa att det inte var ovanligt att man kände det ju närmare man kom den plats dit vi skulle. Jag blev förvirrad. Skulle jag kunna känna av den platsen innan vi var där?