Från det här ögonblicket är mina minnen ännu mer diffusa och fragmentariska. Men jag vet att Dalens stillhet bröts ner och jag kämpade med att behålla den inre balans jag uppnått. Det var svårt när allt förändrades runt omkring mig. Rädslan tog ofta över. Jag önskar att jag kunde säga att jag uppnått ett sådant mått av upplysning att jag, liksom Al-Kihiya, kunde låta allt ske utan att tappa tilliten. Men det var som om mina gamla ärr gick upp igen. Det hade funnits så mycket smärta och så mycket sorg i mitt liv att allt som nu hände tycktes bekräfta meningslösheten i tillvaron.

Jag kände mig oerhört gammal och orkeslös.

Visst förstod jag att det fanns fler sanningar … Al-Kihiya var ett levande bevis för det. Med ett lugn och en tillförsikt som gav alla i Dalen hopp förberedde han, fördelade arbetsuppgifter, vägledde och berättade.

Hans berättelser var fantastiska. Det var berättelser som ingav hopp. Berättelser alla kunde känna igen sig i. Hans historier inte bara lugnade, de gav oss också möjligheten att förstå på ett djupare plan vad det var som hände. Många av de som var där hade gått igenom svåra saker i sitt liv, förlorat människor man älskat, blivit skadade, mött döden i olika former. Sett sina barn dö eller försvinna, bli sjuka eller utnyttjade. Men i Al-Kihiyas berättelser fann vi en förklaring till det som skett, vad det än var. Hans ord hjälpte oss att se klarare. Att komma djupare in i oss själva så att vi kunde komma förbi smärtan och missräkningen över att livet misshandlat oss. Det och hans ögon, som lyste och genomborrade med rent ljus, var det som fick mig att klara av tiden innan vi bröt upp.

Men jag kunde verkligen känna djupt inom mig att jag levt fler livstider under ett liv än jag klarade av. Än jag orkade med. Det fanns ingen död, sa Al-Kihiya. Men jag längtade efter döden. Efter att få vila.

Efter nästan sex månvarv var alla förberedda att ge sig av. Vi visste fortfarande inte varför eller vad som egentligen skulle hända, men vi hade full tillit till Al-Kihiya.

En morgon vaknade vi av att marken skakade. Skakningarna kom tillbaka då och då under dagen. Jag tänkte på värkarna före en förlossning. Vad var det som skulle hända?
- Det är dags att ge sig av, sa Al-Kihiya. Packa det vi kommit överens om, samla ihop er så samlas vi här innan avfärd.