I ljuset från den sjunkande solen delade vi vår måltid. Bröd, saltkristaller, smör och några ytterligt krispiga växter som smakade fantastiskt. Muggarna av lera fyllde vi med vatten från bäcken. Trots att det var enkelt mättade det på ett behagligt sätt. – Hur länge stannar ni? frågade kvinnan, vars namn var Yemaja. – Jag stannar några dagar, svarade Utu, men Altheia stannar gärna så länge hon behöver. Jag ryckte till. Det var första gången jag hört honom säga mitt namn. Hade jag ens sagt det till honom? Altheia. Jag hade inte använt det sedan jag mötte Laertes. Under hela min tid som man var jag Alexander.

Men frågan om mitt namn försvann. Dalen och människorna fick mig att slappna av och njuta. Allt kändes självklart. Jag råkade få syn på min spegelbild i ett vattendrag. Det jag såg var inte vackert. Jag var sned i ansiktet. Jag såg sliten och tärd ut. Som om jag blivit levande begravd, tänkte jag galghumoristiskt. Yemaja frågade om jag ville berätta vad som hänt. Jag hade tänkte berätta om steningen och att jag blivit begravd, men plötsligt hörde jag mig berätta mitt livs historia. Jag berättade allt. Det tog halva natten.

Jag sov i ett av de små husen. Med Utu. Sov en djup, läkande sömn. På morgonen kom tre unga kvinnor och hämtade mig. De förde mig till ett hus lite längre in i dalen. Det påminde mig om vår helandegrotta hemma i kvinnobyn. Trots att det var ett hus. Man badade mig i varmt vatten. Tog hand om mig som man tar hand om ett barn. Jag fick insmörjning av läkande oljor. Fantastiska frukter till frukost. Till sist fick jag lägga mig i en mjuk bädd. En av kvinnorna satte sig så att hon höll mitt huvud i sitt knä. En satte sig vid mina fötter och höll dem i sitt knä. Den tredje höll en hand över min mage och en över min bröstkorg. Snart kände jag hur något upplöstes inom mig. Jag var en porlande bäck i stället för krasande stenar. Jag upplöstes. Fantastiska färger bäddade in mig. Och mitt i det ett Ljus. Jag var hemma.

Efteråt skrattade de unga kvinnorna. De berättade att det aldrig varit så lätt första gången att hela någon. De var upprymda, glada. Liksom jag. Jag fick en klänning när jag gick därifrån. Ett klädesplagg jag inte var van vid. Det var ett vitt, mjukt tygstycke, finurligt hopfogat så att det kunde svepas om mig på ett sinnrikt sätt. Det krävde att jag fick gå med lite kortare steg. Jag njöt av känslan av det mjuka tyget mot min kropp. Det kändes som om jag svävade fram. Något hade lyfts av mig och jag liksom strålade inifrån och ut. Jag kände det i varje fiber i min kropp. Jag kände mig som en Gudinna.

Utu drog efter andan när han såg mig. Skrämde jag honom? Han såg rädd ut. När jag igen såg min spegelbild fanns ärren inte längre kvar i ansiktet. Det var fortfarande lite snett, men det betydde inget längre. Det var bara ett bevis på att jag levt ett liv. Jag strålade verkligen. När jag mötte Yemaja omfamnade hon mig och kallade mig syster. – Jag har längtat efter dig, syster, sa hon. Fast jag inte förstod vad hon menade kände jag att det var sant.