Han lugnade mig och bad mig att komma in. Det var ovanligt eftersom det nästan allt försigick utomhus i Dalen. Till och med när det regnade var temperaturen behaglig. Regnen var milda och ganska snabbt övergående. Luften frisk och sällan för het.
Så berättade han för mig att han känt att något hänt Yemaja. Han hade några dagar innan känt en smärta i sitt hjärta och sedan en plötslig tomhet, som ett mörker. Jag försökte tala om för honom att jag känt samma sak med Utu, men han tystade mig med en blick och sa: - Utu lever. Även om det är knappt. Yemaja är död. Hon har kommit hem till Ljuset. Jag gick för att vara själv när jag kände denna tomhet efter Yemaja inom mig. Det finns en plats uppe i bergen som jag brukar gå till. Jag bad bara om att få veta. Och Yemaja kom till mig. Hon kom som en ljusgestalt och hon var i fullkomlig frid. Jag har aldrig känt mig så … Han skakade på huvudet och jag förstod att det var svårt för honom att beskriva vad Yemaja genom sin uppenbarelse förmedlat till honom.
Han fortsatte:
- Hon berättade att de rest en tid och kommit in bland städer och byar. Det hade blivit större förändringar i världen än hon hade kunnat föreställa sig och hon hade haft svårt att acceptera det. Men trots svårigheter som mötte dem fortsatte de att tala till människor och sprida kunskap om Ljuset som kunde förlösa dem alla. Det visade sig att de fick skicka männen att tala till större folksamlingar eftersom det var förbjudet för kvinnor. Ibland vann de visst gehör, men det var svårt att nå fram eftersom rädslan var stor, speciellt bland kvinnorna. Under en längre färd genom okända trakter råkade de ut för rövare. Först förstod de inte vad som hände, det var som om möjligheten att råka illa ut inte funnits med dem. Männen slaktade alla i följet. Alla som lämnat Dalen är nu döda.

Utu hade slagit följe med dem under en kort tid och hade bestämt att komma efter för att gå med dem. Han hade bestämt sig för att pröva Ljusets väg på allvar. Att försöka släppa Fatima och hela sig själv. När han nu sökte upp dem fann han alla döda, mördade av banditer. Stora som små, män som kvinnor. När han fann sin syster slocknade det nyvaknade hoppet inom honom och hans gamla skuld växte sig stor och stark igen.

- Vad kan jag göra? Viskade jag.
- Ingenting. Han måste komma till dig av sig själv. Du kan ingenting göra. Dessutom har du ditt liv att ta hand om. Det kommer att ske stora förändringar. Inom en kort framtid kommer Dalen inte att finnas kvar längre. Du är en av dem som ska föra människorna oskadda härifrån.

Jag tittade chockad på honom. Vad pratade han om? Det kändes som om jag just kommit till Dalen och nu skulle jag härifrån. Detta var mitt hem! Mitt verkliga hem! Jag ville inte ut igen, jag ville inte kämpa igen så som jag kämpat förut. Jag ville bara söka Ljuset och leva i fred med mina vänner! Jag orkade inte …

Men han berättade för mig att Dalen som den var nu skulle försvinna. Inom sex månar skulle den vara borta.