Min hjälpare fortsatte:
Hon mådde allt sämre. Fortfarande kunde de mötas i älskogen, men det blev svårare för honom. Hans tillit minskade. Korta perioder kändes det bra. När de var för sig själva. När de lånade en tom fårvaktarstuga och levde på vad naturen gav. Ibland tjuvmjölkade de en tacka. Men när de var för sig själva tillräckligt länge blev hon rastlös. Det hände att de var tillsammans medan de var ute och letade efter något att äta. En eftermiddag gick de till närmsta by för att sälja lite örter de fått ihop. Hon klarade av att hålla masken. Allt var frid och fröjd. Då ropade en pojke som fick syn på dem: Det där är en kvinna! Det är ingen man! Jag såg dem i bergen förut idag! De låg samman!
Människor samlades runt dem. De ville att hon skulle bevisa att hon var man. Han försökte förklara att hans bror var sinnessvag. Då gjorde hon det han var mest rädd för. Hon slet av sig alla kläderna och ropade: - JA! Jag är kvinna! En fri kvinna, ägd av ingen. Hon fortsatte att räkna upp fördelarna med att vara en kvinna, men ingen lyssnade. Männen för att de inte ville höra. Kvinnorna för att de inte vågade. Man band henne. Man piskade henne. Man spottade på henne. Man stenade henne. Men hennes trots rådde de inte på. Han såg allt. Han kunde inte göra någonting. Under så lång tid hade han gjort allt för henne. För att det skulle bli bra. Och så slutade det så här. Hon dog av steningen.

Jag ville säga honom att det var det enda som kunde hända. Kanske det bästa som kunde hända. Hon hade aldrig kunnat leva i det nya. Hennes frihet var alltför stor. Nu dog hon som hon levat; stolt och fri. Medan hon stod för det hon tyckte var rätt. Men jag kunde fortfarande inte tala. Jag såg hans smärta. Jag kände hans smärta. Han trodde att han kunde ha räddat henne. Om bara … men om finns inte. Han kunde inte räddat henne. Hon ville inte bli räddad.

Den natten grät vi bägge och det var inte bara han som höll om mig. Jag höll om honom. Vi höll varandra. – Förstår du varför jag var tvungen att rädda dig? Viskade han i mitt öra. Jag nickade. Jag förstod. Våra tårar blandades och läkte oss.

Den natten hade jag en dröm. Jag mindes natten i trädet, då jag flydde från Laertes. Då jag dödat och lemlästat en man. Gudinnan hade talat till mig då. Hon sa att jag alltid skulle söka efter henne, efter Ljuset. Jag drömde att jag gick genom en lång gång av hjärtan. De var stora och fulla av värme och kärlek. De bultade. Jag gick genom dem, ändå var jag ensam. Jag sökte och sökte. Kunde inte hitta det jag letade efter. Plötsligt fann jag det. Det var mitt eget hjärta jag sökt. Och där var det. Fullt av ljus. Välkomnande. Allomfattande. Jag stod där mitt i mitt eget hjärta och lät mig genomlysas. - Är du redo? hördes en röst. Och trots att jag visste att ljuset fanns där för mig och för alla som ville dela det med mig var jag inte redo. Det fanns för mycket smärta inom mig. För mycket sorg. Och för mycket vrede. – Nej, svarade jag. Jag är inte redo. Igen stod jag i tunneln av hjärtan. Andras hjärtan. Jag visste att jag måste gå igenom många innan jag kunde hitta tillbaka tillmitt eget igen. Men då skulle jag vara redo. Då skulle allting helas.

På morgonen väckte min hjälpare mig med en kopp varmt vatten. – Du helar mig, sa han. Du helar mig bara med din närvaro. Jag är glad att vi möttes. Men jag kan inte leva med någon efter Fatima. Jag ska ta dig till en bra plats. Det blir en lång resa, men du kommer att få det bra.