Men här i Dalen var verkligen Barnet i centrum. Man ansträngde sig för att ”se” barnet. Vad var det för människa som växte fram? Vilken uppgift fyllde han eller hon i den här världen? Vad var dess gåvor? Vad behövde han eller hon hjälp med att utveckla? Det blev inga bortskämda barn. Det blev lyckliga, fria individer. Det fanns inte ett bestämt regelsystem som barnen skulle passa in i. Det var barnen som bestämde vad dom behövde. Det krävde ett helt annat samhälle än det jag var van vid. Och ett helt annat samhälle än det som fanns utanför. Alla vuxna hade ett gemensamt ansvar för de små. Det fanns regler, men det var allmängiltiga regler om att inte använda våld och att inte ta något från någon annan. Det var inte precis det jag var van vid. Barnen levde annars i total frihet. Frihet att lära sig saker. Frihet att arbeta. Frihet att möta människor. Jag lade märke till att ingen vuxen satte en gräns för ett barn. De satte gränser för sig själva. – Nu vill jag vara själv, kunde någon säga till ett barn som klängde. Sedan kan jag berätta en historia för dig. Och barnet gick. Och lärde sig att var och en har rätt till sig själv. Det var nog det som var det största. Att varje barn förstod att det var fött för att det hade något alldeles eget att bidra med till världen. Att varje människas särart var det som var det dyrbara.
Jag tänkte på vem Doris och Adamanthea skulle ha blivit om de fått växa upp här. Och vem jag skulle ha blivit. Det var lättare att se mina vänners förmågor. Doris hade varit en Lärare. Hon hade tagit hand om alla barn och med oändlig kärlek och omsorg mött dem där de var. Doris var en storslagen människa som aldrig riktigt känt sig som en krigare. Hon trodde inte på våld. Det låter som hädelse när det kommer från en av De Fria Kvinnorna, men så var det. Hon använde våld för att hon lärt sig att det var så man gjorde för att försvara sig själv och Gudinnan. Detta anförtrodde hon mig en gång när vi satt vid min sten i månens sken. Hon var stark och hon var en duktig skytt. Men hon visste att hon inte skulle överleva särskilt många strider. Hon tvekade alltid en sekund för länge. Avskydde att någon dog för hennes hand. Tänk om hon fått växa upp i Dalen! Och Adamanthea. Den vilda. Den fria. Vem hade hon blivit här? Hon var på sätt och vis född till krigare, eftersom hon värnade sin frihet så fruktansvärt. Men här hade hon haft frihet. Det hade inte funnits någon frihet att värna om eftersom den var självklar. Hon hade blivit skådespelare … det fanns ingen som kunde få oss att skratta så som Adamanthea! Eller konstruktör. Det behövdes alltid nya idéer för att bygga eller hämta vatten eller bevara elden brinnande. Och hon var full av idéer.

Och så jag … jag försökte föreställa mig vad jag skulle ha blivit. Men den enda bild som kom var när jag var försjunken i bön.

Det var en bild jag inte förstod. Den sa mig ingenting och gav mig ingen ledtråd till mig själv. Jag talade med Al-Kihiya om mina tankar och han sa:

- Att se sig själv kan många gånger vara som att se in i en blind fläck. Det finns så mycket inom en som känns som det vore ödesdigert om man erkände så att man istället inte ser någonting. Och anledningarna är av olika karaktär. Många människor pendlar mellan en känsla av speciellhet och värdelöshet. Och vi är ingetdera av det. Vi  är Ljusets barn. Det är så mycket enklare än vi tror. Och samtidigt mycket svårare. Vi vill gärna vara speciella och tror att det ska rädda oss. Att vi annars vore värdelösa. Men ingen av oss kan vara värdelös. Lika lite som någon är speciell. Vi är alla djupt älskade av vårt ursprung. Men vi har glömt vad vårt ursprung är. Och på det viset kämpar vi på. Längtar efter Ljuset, det vi kom ifrån, men inte minns. Tror att vi inte är värdiga för att det vore alltför fantastiskt. Och försöker göra oss speciella för att i alla fall ha någon slags funktion, här på jorden.

Han ord var fina men sa mig inte så mycket. Jag kände mig liksom blank inför dem. Tyckte att min bilden av mig själv i bön som kom varje gång jag försökte se vad jag kunde ha blivit var tråkig och intetsägande.

Men livet på den här platsen var verkligen annorlunda mot allt jag var van vid.