Jag baxnade när jag hörde henne. Hela mitt liv skulle förnekas om jag gjorde det. Allt jag någonsin trott på skulle ifrågasättas. Min grund skulle raseras. Yemaja skrattade när hon såg min min. – Jag tror du känner samma som Utu gör inför att se sin livslögn, sa hon leende. Jag rodnade. Kunde det vara möjligt? Kunde Gudinnan vara min livslögn? Jag mådde illa. Men jag förnekade det inte.
- Jag ska berätta vad jag tror, sa Yemaja. Jag tror att detta är en tid av befrielse. Jag tror att Kärlek är det enda som är bestående. Jag tror att kvinnor har låst sina hjärtan genom att följa det man trott varit Gudinnans väg. Kanske, jag säger bara kanske, är kärleken mellan en man och en kvinna det som ska till för att öppna våra hjärtan igen. Kanske är den en spegling av den allomfattande totalt genomsyrande Kärlek som en gång skapade världen. Vi har under lång tid glömt bort att betrakta männen som fullvärdiga människor. De har bara varit män, eller hur? Och eftersom Gudinnan var kvinna och allenarådande och vi är avbilder av henne, så har vi varit allenarådande på jorden.
- Jamen, sa jag, nästan förstummad av chock, det är ju vi som föder barn! Det är vi som bringar liv till världen! Det är vi som ser årstidernas växlingar och förstår innebörden av det. Det är vi som ser konsekvenser av handlande generationer framåt. Män är kortsiktiga och bryr sig bara om att överleva här och nu. Män använder våld för att få sin vilja fram, istället för att se vad som är bäst för alla …
- Nåja, sa hon, alla är inte sådana. Och det är kanske det som ska förändras. Hur skulle Gudinnan kunna svika oss så som vi tycker att  hon gjort om det inte finns en djupare mening bakom? En mening som vi inte kan se? Jag tror att det är dags för den kvinnliga gudomligheten att kliva tillbaka och släppa fram den manliga. För att det så småningom ska kunna ske en utjämning, en balansering där vi kan inse att det helt enkelt handlar om att låta Ljuset leda oss. Jag vet. Det är svårt att tänka sig. Det har tagit mig många år att komma fram till det jag säger nu. Och jag har inte tänkt fram det. Det har kommit i böner och i kontakt med det jag förut kallade Gudinnan. Tänkt dig en värld utan motsättningar mellan kvinnor och män!

Hon log och såg drömmande ut. Uppfylld på något sätt. Jag hade gärna velat ha hennes övertygelse. Men det hade jag inte. En värld där kvinnor och män levde tillsammans på lika villkor? Hur skulle det se ut? Jag kunde inte föreställa mig det.