Skolan minns jag. Där fanns också många barn. I början var det också mycket lek. Där fanns ”en stor flicka”, Natalja. Kanske var hon i tioårsåldern. Hon blev min fasta punkt. Till henne kunde jag gå med allt. Om jag var ledsen, hade frågor, ville ha närhet eller bara sitta tyst. Då var hon där. Hon hade flera små flickor under sitt beskydd. Det var så det var uppbyggt. De större flickorna tog hand om de mindre. På Skolan var jag kvar tills jag nådde en ålder av kanske nio år. Det var då jag kom till klanen. Det var då mitt riktiga liv började. I början av Skolan minns jag bara lek. Enda skillnaden mot tidigare var att det inte fanns några småpojkar här. Det var något jag la märke till men accepterade. Vuxnas definitionsmakt är total och är man tillräckligt ung ifrågasätter man inte. Världen är det som presenteras för en. Ifrågasättandet kom senare.

Kvinnan som drev Skolan var en liten bestämd och en aning rundlagd dam. Hennes definitionsmakt var i sanning menad att vara total. Hon tyckte om sin uppgift att fostra småflickor till det hon trodde på. Minnet av henne växte fram  mer och mer. Hon hade varit borta från mitt medvetande under lång, lång tid. Men ju mer jag låter bilderna växa fram, desto tydligare blir hon. Hennes namn var Sol.

Sol hade bestämda uppfattningar om allting. Allt som inte passade in i hennes värld uteslöt hon. Det var anledningen till att jag, till slut, inte kunde vara kvar på Skolan. Sol hade själv gått i en Skola där Gudinnan tillbads. Hennes tanke hade nog varit att stanna där livet ut. Som så många gjorde som föddes i en Skola. Hennes liv var vigt åt Gudinnan.

Men Skolan brändes ned av den nya tiden, den nya Guden. Alla utom Sol dog. Många var de som dog. Kanske hundratals. Alla Sols vänner, alla hennes Lärare. Hon var helt utlämnad. Samtidigt var hon djupt troende. Gudinnan levde starkt i henne. Jag, om någon, kan idag, förstå hennes trauma, hennes konflikt. Svårigheten att lösa gåtan med vad Gudinnans vilja skulle kunna vara, när Hon så hänsynslöst utplånade de som verkade för Hennes räkning.

I den gamla Skolan tillbads Livet. Tillbads, utforskades, levdes. Kvinnans sköte och dess förmåga att frambringa Liv var Gudinnans port och väg. Sexualitetens gåvor var de högsta och renaste av alla Livets gåvor. Kärlekskraft, Livskraft, Växtkraft, Gudomlig kraft. På Skolan skolades verkligen kvinnorna i den rena Gudinnekraften. De egna behoven blev betydelselösa i förhållande till Gudinnans väg. Skolan var ett Gudomligt Hus, en Kyrka, för alla runtomkring. Ditt kunde alla komma som ville be, omfamnas av Gudinnan, eller bara sitta i Hennes Stillhet. Många var de kvinnor och män som kom och fick lära sig Kärlekens Konst. Ja, Sol var själv ett barn som fötts i Skolan, frambringad ur ett möte i Gudinnans Helighet.

Sol flyttade söderut efter tragedin. Den nya, manliga Gudomen kom norrifrån och hon insåg att hon inget kunde göra där hon var. Hon startade en ny Skola, nära havet. Det var där jag hamnade.

Under Sols långa resa söderut omvandlades tragedin till något begripligt. Inom henne växte en ny slags lära fram. Den gamla kunskapen fanns där. Men den var plötsligt farlig. Sol anpassade den till rådande omständigheter. Mer passande i tiden. Hennes tanke var nog god. Det gällde att föra den gamla kunskapen vidare utan att stöta sig med den nya, manliga guden. Det gällde att inte vara ett hot emot männen.